tracks

Bild: Nonstop Entertainment

Regi John Curran Manus Marion Nelson/Robyn Davidson Medverkande Mia Wasikowska, Adam Driver

Det är utan tvekan och eftertanke som hon bestämmer sig för att vandra 300 mil igenom den australienska öknen, till indiska oceanen, med fyra kameler och en hund. Åtta månader arbetar hon på en kamelgård och lär sig en hel del om kameler, ännu mer lär hon sig hos Sallay Mahomet som låter henne tämja sin egen. Robyn Davidson (Wasikowska) är namnet på en kvinna som aldrig såg bakåt medan hon tog sig igenom öknen.

När Robyns mor tog livet av sig hade hennes far inte längre tid med varken henne eller hunden. Hon fick flytta, och hunden dog. Om det är flykten ifrån människor eller kärleken till djuren som drev henne ut på resan, får vi aldrig reda på, om än är frågan ständigt närvarande. Hur som helst så leder hennes resa till möten med andra personer. Fotografen från National Geographic, som hjälper Robyn finansiera sin resa, är en av dem. Rick Smolan (Driver) pratar gärna ofta och mycket, och fort, och går Robyn på nerverna. De människor hon egentligen fattar tycke för är de äldre aboriginer hon möter på vägen och som följer med på resan.

För att avslöja så lite som möjligt, vill jag helst inte avslöja något alls. Robyn söker minst sagt ett enkelt och tyst liv, och det drivs av passion för andra arter än sin egen. Hon blir en turistattraktion under namnet ”Camel Lady” och ett stort intresse för pressen. Således har hon ett stort intryck på världen fastän hon själv inte är närvarande. Att avslöja mer än så är att avslöja en resa du ännu inte har gått. Den vill jag inte förstöra för dig.

Det är svårt att låta bli att jämföra John Currans verk med Sean Penns Into the Wild. De är båda två sanna berättelser om unga människor som någonstans har fått nog, och ger sig av. På vägen möter de personer som kommer att påverka dem och etsa sig fast i deras minnen resten av livet. De är båda fantastiska filmer på sina vis. Så långt, så bra. Den överläggande skillnaden mellan dessa två verk är dock de dramaturgiska. Det är svårt att förändra en livsberättelse. Det är omoraliskt att överdramatisera, underdriva och censurera. Men låt oss komma överens om att det borde uppstå en hel del problem under långa resor på egen hand, när man inte färdas med bil eller har pengar.

Chris McCandless stötte på en hel del problem av olika grad. Att inte juridiskt sett få paddla ner för en kanal är kanske inte något att gråta över, men att inte få mat är livsavgörande. Alldeles säkert hade Robyn Davidson också en del problem på sin resa, vilka några får vi se en skymt av, men tyvärr är distansen från trygghet till fara alldeles för stor. Det är när faran hotar, som jag varken känner hot eller räds för Robyns liv, som jag inser hur tafatt dramaturgin är. Den är helt enkelt inte mättad och stillar inte ett nyfiket sinne som mitt. Jag känner mig mer tom när jag går ifrån filmen än när jag kom.

Det är dock inte varje dag och inte vem som helst som ägnar flera månader – eller år – att vandra så långt som Robyn Davidson gjorde. Mia Wasikowska i rollen som henne är en perfekt match som jag har saknat på bioduken sedan Restless. Därmed finns det mycket bra att säga om Tracks. Jag önskar bara att det kunde delges mer av storyn, mer om Robyns alla hinder, för att stilla min nyfikenhet. För vem är hon, mer än kamelkvinnan?