interstellar

Interstellar

Regi Christopher Nolan Manus Jonathan och Christopher Nolan Medverkande Matthew McConaughey, John Lithgow, Anne Hathaway, Michael Caine, Jessica Chastain, Wes Bentley

Världen är stor, och vi är små. Men vad talar vi egentligen om när vi talar om ”rymden”? Oftast är det vår egen galax, Vintergatan, där Jorden är inhyst bland en hel del både mindre och större planeter. Men vad finns där bortom?

Det är detta våra hjältar får upptäcka i Christopher Nolans nyaste film, Interstellar. Ett storslaget 3 timmar långt epos, som trots längden inte alls känns lång. Detta kan bero på det sublima fotot av Hoyte van Hoytema, känd inte minst från Tinker, Tailor, Spike Jonzes Her och Skyfall; eller på McConaugheys ”acting chops”; eller för all del på det perfekt avvägda tempot. Att säga att Nolan har lyckats igen vore en underdrift i sammanhanget.

Trots detta är det något som inte riktigt känns rätt med Interstellar. Filmen har fått blandad kritik i hemlandet USA, inte så mycket på grund av de tekniskt nördiga bitarna, vilka faktiskt känns väldigt välgjorda (för den som är intresserad släpps boken ”The Science of Interstellar” tillsammans med filmen idag), men på grund av just storyn. Det är en väl berättad historia med utsökt visuell uppbackning; men vad är det egentligen för historia som berättas?

I slutändan är det faktiskt inget nytt. Vi möter Cooper, en av många jordlingar som tvingats överge en karriär som ingenjör och NASA-pilot till fördel för vad mänskligheten verkligen behöver: jordbruk. Tillsammans med sin styvfar och sina två barn lever han ett spartansk och inskränkt liv på sin farm, till den dag då underliga saker börjar ske i den unga dotterns bokhylla. Böcker faller som av sig själva och bildar ett mönster i dammet och i hyllan: ett mönster som Cooper tolkar till mystiska koordinater mitt ute i ingenstans. Med dottern i släptåg beger han sig dit, och blir insyltad i den sista planen för mänsklighetens överlevnad.

Jag vet inte om det är just de övernaturliga elementen (dessa återkommer, dock spartanskt) som gör att jag har svårt att ta Interstellar på allvar. Det kan också vara filmens ovilja att vara häpnadsväckande, nyskapande, banbrytande och tankebildande, trots dess enormitet på den vita duken. Där Inception var briljant är Interstellar endast angenäm. Man lutar sig tillbaka, trygg i McConaugheys Texas-accent och Nolan-brödernas kapabla händer, och låter sig föras långt bortom vad vi känner till, genom svarta hål till andra världar, andra planeter, ständigt ackompanjerad av Hans Zimmers utmärkta tonsättning. Det är nästan så att man låter sig luras till att Interstellar är en fantastisk film. Men det är den inte.

Pin It on Pinterest

Share This