Titel: Blondie Premiär: 23 november Regi: Jesper Ganslandt Medverkande: Marie Göranzon, Carolina Gynning, Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström, Olle Sarri

Med sin senaste film gör Jesper Ganslandt något helt nytt, i alla fall jämfört med hans tidigare Farväl Falkenberg och Apan. Där de två filmerna, på olika sätt, var experimentella utflykter är Blondie långt mer lättillgänglig och traditionellt gjord. Det betyder inte att Ganslandt tacklat av som filmmakare på något sätt, snarare tvärtom.

Tre systrar (af Sandeberg, Gynning och Dahlström) som lever vitt skilda liv återförenas för mammans (Göranzon) 70-årsfest. Sammankomsten äger rum på samma herrgård där de växte upp och många spöken från förr gör sig påminda under besöket.

Mycket av upplägget i Blondie andas Ingmar Bergman, kanske främst Viskningar och rop som också kretsade kring systrar i en välbärgad miljö. Just hur huset får en framträdande roll, nästan en karaktär i sig, är en annan likhet med Bergmans film. Samtidigt är det som sagt en långt mindre ansträngande upplevelse att se Blondie än någon Bergmanfilm.

När en film så koncentrerat kretsar kring förhållanden mellan mor, döttrar och systrar är det viktigt att samspelet mellan dem övertygar. Ganslandt ska ha jobbat länge med just det, bland annat genom att låta skådespelarna ägna hela utekvällar åt att låtsas vara syskon. Hur det än gick till verkar det ha lyckats, för alla skådespelare levererar, kanske främst Carolina Gynning. Hennes Elin är en plågad själ med ett riktigt skadat förhållande till sin mor och Gynning förmedlar de många känslorna riktigt bra. Guldbaggen nästa år må redan ligga hos Pernilla August, men det borde i så falla vara i hård konkurrens med det här.

Utöver handlingen är även bildspråket mer rakt i Blondie än i Ganslandts tidigare filmer, utan att för den sakens skull vara enkelt. Herrgården målas upp effektivt av fotografen Linda Wassberg och kan kännas både betryggande och frånstötande.

Om det är något brister är det slutet, som känns lite väl abrupt när flera trådar ska knytas ihop väldigt snabbt. Det är synd men det fäller inte hela filmen, som på det hela taget är väldigt välgjord och återigen visar på Ganslandts förmåga.

Bäst: Elin (Gynning) lär sina syskonbarn ett och annat om snatteri.

Sämst: Det tillrättalagda slutet.

Passar dig som: Vill se en Bergman-film men slippa ångesten.

Pin It on Pinterest

Share This