Solen: ”Vi är ett ledset band”

18 okt, 2021

Solen

Det är fyra år, och en avhoppad medlem, sedan det sist begav sig men nu är Solen tillbaka med sitt fjärde album Totalmusik. Popmani träffade bandet och pratade om skapandeprocessen, deras musikaliska anti-attityd och deras eviga längtan efter skav.

Jag möter Solens fyra bandmedlemmar Erik Hillborg, Johan Kihlström, Nils Dahlqvist och Gustav Karlsson i en bullrig hotellbar på Södermalm i Stockholm. De har just beställt in en första runda öl och vi slår oss ned för att prata om deras nya album Totalmusik.

Det har passerat fyra år av tystnad från bandet. Under denna perioden har trummisen Olle Darmell lämnat bandet och de fyra återstående bandmedlemmarna har jobbat på den nya skivan. Att vi fått vänta en stund på releasen beror enligt bandet mycket på att de medvetet valt en annorlunda inspelningsprocess. De har nämligen lärt sig att spela in allt på egen hand i en replokal som genom åren successivt förvandlats till en studio.

– Vi har köpt på oss så pass mycket grejer att vi kunde göra allt själva. I vår egen bubbla har vi försökt lära oss hur man gör en skiva med höga ambitioner. Vi var inte var så sugna på att behöva förhålla oss till en till person. Olle hoppade av ganska tidigt i processen så det var jobbigt som det var att parera, berättar Gustav och Nils fyller i:

– Visst har vi har varit involverade i inspelningsprocesser tidigare, vi har inte lagt allt i händerna på en producent. Men tryggheten i att ha en producent är att det finns en till röst som kan säga att ”nu måste det vara klart”. Det har vi inte haft nu.

Solen

Jag hajar till när jag lyssnar igenom albumet eftersom jag hör olika röster figurera i låtarna. Tidigare har Erik varit ensam sångare och till stor del låtskrivare, men just denna skiva har alla medlemmar sjungit och skrivit på, något de själva beskriver som en naturlig utveckling.

– Vi gick in för att det skulle vara kul och kravlöst. Det var öppet för allas låtskrivande och visioner. Då föll det sig ganska naturligt att alla sjöng sina egna låtar, förklarar Nils.

Bandmedlemmarna berättar att det är en påtaglig förändring för dem att alla sjunger: de har valt låtarna på albumet utifrån känslan när någon sjunger dem och de tror inte nödvändigtvis att det hade landat i dem låtarna ifall Erik sjungit på alla. De har även hoppat runt en hel del på instrumenten, vilket till viss del blev ett resultat av trummisens avhopp.

– Det är bara jag som inte kan spela nåt annat än gitarr, säger Gustav.

– Nej, det är såhär: Gustav är vår forward, vi vill inte flytta på honom! Fyller Johan i.

“Det är en skiva väldigt mycket
för vår egen skull.”

Bandmedlemmarna beskriver släppet av skivan som en lättnad även om vissa bandmedlemmar har minst sagt låga förväntningar på antalet streams. Det finns inga P3-hits på detta album förklarar de, men är också noga med att poängtera att de inte värderar sådant särskilt högt.

– Vi har gjort den här skivan på väldigt annorlunda premisser och det har gått lång tid. Så kriterierna för att vara nöjd med den här skivan är annorlunda för oss. Jag var stolt redan innan den kommit ut säger Gustav och får medhåll av Nils:

– Det är en skiva väldigt mycket för vår egen skull.

Vi pratar om influenser, men utöver Johan som säger sig vara inspirerad av sin egen mamma får jag inte några särskilda exempel från bandet. Det visar sig att bandet sedan tidigt haft betydligt fler tankar kring om hur de inte vill låta. Det är en trotsig attityd som de medger varit svårjobbad men som också tydligt satt sin prägel på musiken.

– Det enda vi kunde enas om var att man inte ville göra saker på ett speciellt sätt. Vi ska inte låta som det här. Så är det fortfarande. Det får aldrig vara ett skolboksexempel på hur man spelar musik, förklarar Erik.

De framhäver också en strävan efter skav i musiken.

– Om sista tonen i en melodi låter jättebra, det är exakt den ton man vill höra, så spelar vi inte den, exemplifierar Johan och bandet skrattar.

Solen gör otroligt melankolisk musik och jag undrar om de är lika deppiga privat också. Min bild av dem som indievärldens största sad boys verkar inte vara helt off.

– Även om det är outtalat finns det ju en röd tråd. Vi är ett ledset band, jag skulle vilja påstå det. Det finns inga glada låtar. Men det finns låtar som har ljuset-i-tunneln-känsla. Som slutar på en hoppfull not. Jag tror jag är skyldig till dem ingredienserna, berättar Gustav.

– Gustav är vår lilla solstråle, skojar Nils, och utvecklar sedan vidare om bandets sorgliga framtoning:

– Det är ingen slump att vi spelar den musiken vi gör eller att vi började hänga på gymnasiet. Vi talade samma språk och såg livet på samma sätt, berättar Nils.

Och visst är det tydligt att bandet har sitt eget språk, konstnärlig integritet och tydliga visioner. Men jag tycker mig också skymta en fin vänskap, humor och en lust till att skapa tillsammans. Kanske är det just därför bandet hållit ihop så länge. Innan jag går hem för kvällen vill Johan förklara känslan inför släppet i fler sporttermer.

– Det är som en avslutad säsong. Vi har inte vunnit någonting men vi har verkligen utvecklat laget.

– Vi hade riktigt dålig laguppställning men vi höll oss kvar, skrattar Nils.

 

Skribent:
Josefin Östby

Fotograf:
Alma Bengtsson

 

Pin It on Pinterest

Share This