Högst subjektivt är det man minns, och särskilt i efterhand väljer att uppskatta. Filmfestivaler är ofta ett töcken av förvirring, stress, förseningar och och maratontittande tills ögonen nästan trillar ur sina hålor, men också ett utmärkt tillfälle att nätverka, spana in, kritisera och berömma filmskapare och filmskapande från jordens alla hörn. Som den inskränkta filmtittare jag ändå är valde jag detta år att satsa på säkra kort snarare än eventuella kulturella utsvävningar, och mina festivalhöjdpunkter består således till stor del av sådant jag antingen a) redan sett eller b) redan på förhand anade att jag skulle tycka om. Några av de ting jag under detta årets festival fick, och även i framtiden troligtvis kommer att fortsätta att glädja mig åt, utan någon inbördes rangordning, är således som följer:

siffumaFoto: Stockholms filmfestival

Uma Thurman + Stockholm = kärlek

Det är ändå ganska sällan svenskar ägnar sig åt stående ovationer (om man inte befinner sig på Dramaten, eller på Stadsteatern med någon månne megapopulistisk filmskådespelare i framträdande roll). Uma Thurman kom dock inte till tals på ett bra par minuter emedan ett fullsatt Park visade sin vördnad vid hennes efterlängtade (och naturligtvis aristokratiskt försenade) entré. Under en visserligen ganska tafatt intervju med Moa Gammel fick vi en inblick i Thurmans konstnärliga skapande, och hur mycket Tarantino har betytt för hennes karriär och fortsatta självförtroende som skådespelerska (läs: mycket). Passande nog bjöds de ivriga besökarna därefter på Kill Bill, både del 1 och 2 (en tredjedel lämnade dock salongen innan filmen, intressant att notera i sammanhanget).

När jag sedermera promenerade hemåt i Stockholmsnatten kunde jag konstatera att a) Kill Bill faktiskt fortfarande kvarstår som två av de filmer som kan ge mig både rysningar och tårar i ögonen ungefär samtidigt, b) Tarantino faktiskt är en mästare på det han gör, c) Uma Thurman nog var värd sina stående ovationer samt d) våld på film inte på något vis förhärligar våld i verkligheten. Säga vad man vill om urtjusig svärdshantering och välutförda kung fu-katas: det är snarare den japanska kulturen som fyller det estetiska engagemanget i Kill Bill, inte de utförda våldsdåden i sig (även om Tarantino är en mästare på estetiskt tilltalande dylika). En mental not att faktiskt äntligen anmäla mig till vårterminens iaido får bli den första filmveckans epifani.

reflexenFoto: Reflexen

von Trier på Reflexen

Kärleken till kvartersbiografen gör sig påmind i mitt (som nybliven innerstadsbo) geografiska avsteg till Kärrtorps stolthet Reflexen. En tidstypisk 50/60-talsbiograf där man har behållit många detaljer från biografens inception möter en redan i entrén. Själva salongen är anpassad för det som de flesta kvartersbiografer nuförtiden har varit tvungna att infoga i sina repertoarer, nämligen en generisk form av kulturarrangemang, inklusive upphissbar filmduk för att kunna bereda plats på scenen för teaterframträdanden och diverse andra kulturföredrag och -yttringar. Man kan inte annat än att sörja biografens storhetstid på 60-talet, i jämförelse med dagens enorma cineplex som gjort biografbesöket till en lönsam masskommersiell upplevelse. Passande då att kvällens film på Reflexen är von Triers epos-lika sextimmarsklippning av Nymphomaniac – en film som knappast hör hemma på någon av stadens filmstäder.

Om filmen i sig har jag inte mycket nytt att nämna, annat än att den fortfarande slår som en professionell boxare mitt i solar plexus. von Trier må vara känd som en riktig kuf, men hans bildspråk är så träffande att man ibland undrar varför han en gång startade den oerhört bakbindande Dogme 95-rörelsen. Jag minns osökt introduktionen till Antichrist som kanske är de vackraste fem minuter jag någonsin sett förpassade till film och tänker att von Trier kanske efter Dogville (och med Manderlay) insett att det finns mer att tillföra filmmediet än tekniska begränsningar. Att skådespelaren fortfarande står i centrum är både uppenbart och högst befriande.

mommyFoto: NonStop Entertainment

”Underbarnet” Xavier Dolan

Den blott 25-årige Montreal-baserade regissören har väl både chockerat och hänfört på filmduken med allt från berövande mödrar och ostyriga söner till homosexualitetens och den konflikterande könsidentitetens huvudbry. I år är han tillbaka med en historia mer i linje med debutfilmen J’ai tué ma mère, där tonårssonen Steve återförenas med den ensamstående modern ”Die”, spelad av Anne Dorval. Dorval har figurerat som modersfigur i samtliga Dolans filmer förutom Tom à la ferme, och den unge ”Steve” såg vi flimra förbi i en liten roll i Laurence Anyways. Dessa två karaktärer tar en självklar plats på duken som de två parterna i ett destruktivt ömsesidigt beroendeförhållande, både möjliggjort och underminerat av den oväntade spirande vänskapen med den tystlåtna och traumatiserade gymnasielärarinnan next door.

Mommy (och Steve) fullkomligt exploderar på filmduken, och är väl värd sin nominering till festivalens bästa film. Som den sista av de pressvisningar jag tillbringar bekvämt lutad mot Skandias vänstra balkongbåsavskiljare är det också den som gör att jag istället för att stanna för fler filmer knatar hemåt reflekterande över beslutet att skaffa eller att inte skaffa barn. Filmens premiss bygger på ett påhittat quebecskt lagförslag: Att föräldrar med problematiska halvvuxna barn kan få dessa tvångsomhändertagna av psykvården. Moderns förräderi av Steve leder inte till att den senare inte gör allt för att återvända till henne; och man kan inte låta bli att fundera över samhällets brådmogna syn på frihet under ansvar och förälderns plikt att göra en duglig (och gärna framgångsrik) samhällelig medborgare av sina genetiska avyttringar. När detta projekt fallerar, vem bär egentligen det yttersta ansvaret?

MTTS_00439.NEFFoto: Stockholms filmfestival

Cronenberg i Hollywood

Att försöka sticka under stol med att David Cronenberg är min absoluta favoritregissör genom tiderna vore ungefär som att försöka förneka att den sol som vår planet rör sig runt är något annat än enorm (och tillika enormt varm). Jag har varit ett fan av Cronenberg sedan tiden kom för Scanners och Videodrome att visas på svensk television, och har under mitt vuxna liv troget följt hans spirande karriär. I ett slutligt avsteg från den forna tidens ”body horror” etablerade sig Cronenberg som en visuellt utmanade regissör med Spider och History of Violence, och helt plötsligt återfanns den en gång så skydde kanadensiske mångsysslaren på kartan för modern filmteori. I sina utforskningar av det mänskliga psyket är väl Cronenberg näst efter Lynch den ende som vågar möta detet i en mörk gränd och istället för att springa åt motsatt håll nyfiket stirra det rätt i ansiktet; och hans senaste film, Maps to the Stars, utgör inget undantag i sammanhanget.

Maps framstår snarast som en studie i missriktad handlingskraft än den satir av den hollywoodska yta som ryktet vill göra den till. Mia Wasikowskas karaktär, som en sorts tillfällig turist och rättviseskipare på tillfälligt besök i sin forna hemstad vid foten av bergen, är både hjärtskärande och imponerande men aldrig skrämmande. Frånsett min personliga tendens att alltid heja på sociopaten (min främsta förebild som tonåring var Hannibal Lecter, minus de kannibalistiska tendenserna, bör nämnas) är detta en film om förhållanden och syskonkärlek, mer än något annat. Jag kan inte låta bli att tänka att det är nog så svårt att existera i en dysfunktionell familj utan att tvivla på sig själv, vilket är något som Agatha i filmen aldrig tycks göra. Det är något jag sannerligen kan beundra henne för.

Vilka var ERA höjdpunkter?