Sampling, stöld eller inspiration – var går gränsen?

23 maj, 2021

Sampling kasettband

Konstnärlig frihet eller kallblodig stöld? Det är vad som brukar diskuteras när artister låter sig influeras lite för mycket av varandra. Frågan var och hur gränsen ska dras är lika flitigt debatterad från både moraliskt och juridiskt håll. Men var går egentligen gränsen och kan det vara så att det är mer okej att vissa artister stjäl, eller “inspireras”, än andra?

Samplingens historia sträcker sig långt bak i tiden. Så fort bandspelaren kom in i människans liv någon gång i mitten av 1900-talet har vi på ett enkelt sätt kunna spela in och manipulera olika ljud. Detta kom så småningom att användas för att spela in och manipulera, eller åtminstone redigera, musik. Blandband i kassettform är ett klassiskt exempel på när musik spelades in och sparades ned på det här viset. Detta kom dock snart att börja utnyttjas för att skapa helt ny musik och det är här samplingen kommer in i bilden.

Enligt Guinness Book of Records är John Kongos – He’s Gonna Step on You Again den första låten som innehåller samplade stycken från andra låtar. Den släpptes 1971 och kan med andra ord få markera startskottet på den moderna debatten om samplingens vara eller icke vara.

Att låna en del av någon annans verk och skapa ny musik av det verkar de allra flesta vara okej med. Att däremot låta sig inspireras och göra musik som är snarlik ett tidigare verk blir folk däremot komplett galna av. Topplocken far all världens väg. Folk blir nästintill stolta över sin egen frustration när de lägger armarna i kors och nogsamt anmärker att Håkan roffat åt sig några riff från The Who’s låt Baba O’Reilly till Alla drömmar är uppfyllda, men ser samtidigt inga problem med att Fatboy Slim i princip (s)kapat hela Praise You med noga utsaxade delar från andras låtar.

Varför är vi – ja, jag gör mig också stundtals skyldig till detta – så sanslöst anala när det kommer till att hala fram pekpinnen och berätta hur det “ligger till” med en låts härkomst? Kanske för att visa att vi själva minsann kan ett och annat om musik och på så vis vill hävda oss. Eller kanske för att vi alla har en liten polis i oss.

Gränsdragningen i min värld mellan när det kan anses vara okej att “göra en Håkan” och inte är om artisten själv inte hymlar med bakgrunden till sin skapelse. Ett klassiskt exempel i sammanhanget är när Vanilla Ice försökte hävda att basgången till Ice Ice Baby var hans eget påfund och inte alls hämtad från Queen’s och David Bowies Under Pressure. Ett uttalande som han senare drog tillbaka – men ÄNDÅ!

När Beyoncé släppte sin platta Lemonade bestod den av mängder med lånade delar från andras låtar. Till skillnad från Vanilla Ice valde dock Beyoncé att utnämna alla artister, vars musik hon lånat, till låtskrivare. En gest som dels visade på en nobel transparens, men som också bidrog med en hel del royalties till de namngivna artisterna.

Jag tycker inte att musik per automatik blir dålig bara för att den påminner om något som redan finns. Tvärtom kan det pigga upp att höra en gammal låt stråla samman med en ny på ett innovativt sätt. Däremot är det förbannat tröttsamt när någon låter sig inspireras till den milda grad att den nya låten blir en skitnödig pastisch på något som redan skapats, utan att det nya verket får någon verkshöjd värd namnet.

Juridiken säger något helt annat än ovanstående resonemang, men ibland är det skönt att bara raljera lite utifrån sin högst personliga inställning till rätt och fel.

Avslutningsvis behöver vi nog påminna varandra om att den originella musikens tid faktiskt har ett slut. Med tanke på att antal noter och toner är ändliga kommer vi tids nog att nå en punkt där det inte går att skapa ny musik längre. Däremot kan vi sitta relativt lugnt i båten.

Enligt en grov beräkning gjord av kompositören Lee Pritchard finns det nämligen cirka 80 miljarder kombinationer av noter och toner som kan göras under tre minuter och fram till 2017 hade mänskligheten “bara” lyckats skapa ungefär 130 miljoner låtar. Man ska njuta så länge det varar och det kan vi med andra ord göra ett bra tag till. Speciellt om våra kära musiker fortsätter att återvinna varandras verk.

Läs även vår tidigare krönika om Billie Eilish nedan.

Popstjärnans politiserade klädsel

 

Pin It on Pinterest

Share This