Titel: Damsels in Distress Premiär: 30 november 2012 Regi: Whit Stillman Medverkande: Greta Gerwig, Carrie MacLemore, Megalyn Echikunwoke, Analeigh Tipton, Adam Brody, Zach Woods, Ryan Metcalf

Violet (Greta Gerwig), Heather (Carrie MacLemore) och Rose (Megalyn Echikunwoke) är en grupp tjejer med starka principer och ett mål: att hindra folk från att ta livet av sig (med hjälp av ”samtalsterapi” och steppdans) och förändra den mansdominerade stämningen på deras universitet. När den nya eleven Lily infinner sig på campus tar Violet & co henne under sina vingar. Men när diverse män, eller killar, kommer in i bilden så sätts tjejernas vänskap på prov.

Witt Stillman, indieregissören som tidigare gjort filmer som Metropolitan har legat lågt, väldigt lågt. Hans senaste film, prisbelönade The Last Days of Disco kom ut 1998. Damsels in Distress är hans senaste försök till en snabbtänkt film med mörk humor. Tyvärr räcker den inte hela vägen, inte ens halvägs, trots det charmiga 50-talsstuket.

Här är det ett par udda tjejer i fokus. De har ålderdomliga ideal och synsätt och de klär sig därefter. De vill så väl, men det känns mer som att allt ”gott” de gör är för sin egen skull – för visst är vi alla egoister innerst inne? Gör vi något som glädjer andra, så får vi själva ut något av det. De anser även att alla män är illaluktande barbarer som bara vill en sak: att få ligga och förföra kvinnor. Är de inte barbarer så är de smått efterblivna och behöver tas om hand. För visst är det bättre att bli älskad mer än vad man älskar själv? Och visst kan man forma den perfekta pojkvännen om man själv är kultiverad, välklädd och dessutom smart?

Damsels in Distress stundtals charmig och det är väldigt uppfriskande med en ”collegefilm” där huvudkaraktärerna är smått skruvade istället för irriterande cheerleaders, men det räcker inte. Filmen har ingen som helst poäng. Det finns t.ex. ingen förklaring till varför karaktären Thors oförmåga att kunna färger stundtals ligger i fokus och det finns inte heller någon större karaktärsfördjupning. Om det är någon som fått för sig att detta är en film i stil med Glee så har ni fel, även om sång och dansnumret i slutet sakta tog livet av mig. Filmen tar även upp ämnet analsex, vilket jag finner ganska underligt. Skulle inte filmen vara barntillåten?

Bäst: 50-talsandan. Jag föll trots allt lite för karaktärernas sätt att klä och föra sig.

Sämst: Den tog ju aldrig slut. Dessutom var den alldeles för rörig och på tok för pretentiös för min smak. Det finns verkligen ingen poäng med filmen.

Se hellre: En bärfis i skogen. I värsta fall får du väl kolla på Glee. Men om du verkligen vill se en smart, kärleksfull film om brådmogna barn/ungdomar så se en valfri film av Wes Anderson, men helst The Royal Tennenbaums eller Moonrise Kingdom.

Pin It on Pinterest

Share This