MV5BMjE5MDk3ODQxMF5BMl5BanBnXkFtZTcwOTIzNDAzOQ@@._V1__SX640_SY720_

Bild: Paramount Pictures

Filmexplosionernas okrönte konung byter ut TNT och C4 mot anabola steroider i den mest älskade Michael Bay-filmen på nästan 10 år. Och med tanke på att regissören inte har gjort mycket annat än actionrullar som  förolämpar intellektet snarare än att utmana det, så säger det nog en del.

När en film av Michael ”Stora Explosioner” Bay får genuint positiv kritik av diverse filmkritiker är det en god anledning att höja på ögonbrynet. Senast jag såg en av Transformers-regissörens filmer som inte var genomrutten var år 2005. Filmen var The Island, med Ewan McGregor och Scarlett Johansson. Jag var förvisso elva år gammal, så att lita på dåtida Davids omdöme borde varken du eller jag göra.

Nio år har passerat och Bay har äntligen lyckats klämma ur sig något som, häpnadsväckande nog, inte är det värsta jag har sett sedan den förra Michael Bay-rullen. Faktum är att den faktiskt är helt okej.

Galet, eller hur?

Borta är gigantiska robotar som förvandlas till lastbilar och borta är den nästan kärleksfulla porträtteringen av den amerikanska militären. Pain & Gain kretsar istället kring Daniel Lugo (Mark Wahlberg) – en något sinnesrubbad kroppsbyggare vars största idoler består av filmgangsters som Tony Montana och Vito Corleone. Hans största dröm är, som många andras, av den amerikanska sorten. Lugo vill ha ett tjusigt hus med en stor trädgård han kan klippa. Han vill ha pengar, båtar, kvinnor och, framför allt, att världen ska se på honom som han ser sig själv.

Lugo vet dock bättre än att bara drömma. För att bli något måste man göra något, och Lugos definition av att ”göra något” är att, tillsammans med kumpanerna Doyle (Dwayne Johnson) och Doorbal (Anthony Mackie),kidnappa en rik företagsägare och få honom att lämna över sina pengar. Vilket, naturligtvis, inte går riktigt som planerat.

Den som förväntar sig en film som känns mer som 2014 och mindre som 2007 kommer inte att hitta mycket att underhållas av. Bays supermanliga heterosexualitet bokstavligen bländar en i ansiktet. Kvinnornas roll är antingen att vara lättklädda och fotomodellsnygga ögongodisar eller överviktiga och håriga punchlines. De enda gångerna homosexualitet nämns är det menat att vara skämtsamt, och som inte det vore tillräckligt finns det även lite infantil bajshumor inbakad. Om Bay försöker att klämma ur sig budskapet om sin sexuella läggning hårdare än så här kommer avgaserna högst troligen att slunga iväg honom till Mars.

Till filmens försvar bör det dock sägas att Pain & Gain inte är helt humorfri. Att Lugo har fått de flesta av sina kriminella upplevelser genom att titta på film skvallrar nog om en och annan knasig situation som gänget kan tänkas ställas inför. Och man vill faktiskt veta vad som kommer att hända dessa karaktärer eftersom att de är just det: Karaktärer. Inte karikatyrer eller stereotyper. Karaktärer, med personligheter och allt!

>Vad som gör filmen både roligare och mer skrämmande på samma gång är när den påminner åskådarna om att allt som syns på skärmen är baserat på verkliga händelser.

Jag vet inte hur betyget ”den minst sämsta Micheal Bay-filmen på ett decennium” låter, men det är definitivt mer positivt än någonting annat.

Om jag har avskräckt dig snarare än att intressera dig kan du ta ett råd från mitt elvaåriga jag och se The Islandistället. Men det borde du antagligen inte göra.

Pin It on Pinterest

Share This