RECENSION: Snail Mail – Valentine

9 nov, 2021

Billie Marten

Snail Mails andra album Valentine är en varierat självsäker samling, där hon breddat både sitt sound och djupet i sina texter.

Snail Mail, eller Lindsey Jordan, debuterade 2016. Tre år har gått sedan hennes debutalbum Lush. Sedan dess har hon lyckats etablera sig tillräckligt för att anses vara en av de mest intressanta artisterna i den nya amerikanska indierock-vågen. Hon placerar sig någonstans mellan Girl in red och Phoebe Bridgers.

Bara 22 år gammal har hon också sedan sist hunnit med en vända i rehab, och det märks på det nya introspektiva och kathartiska albumet Valentine. Texterna vågar gräva djupare och har ett ytterligare melankoliskt lager av mörker.

Det är ett album som växer för varje lyssning. Jordan själv uppmanar sina lyssnare att lyssna på albumet i kronologisk ordning i ett mörkt rum, det gäller väl den mesta musiken, men här kan jag hålla med om att det är särskilt nödvändigt. Den kräver uppmärksamhet.

Det gamla opolerat skramliga soundet har fått lite mjukare kanter tack vare den stämningsfulla produktionen av Brad Cook, som tidigare jobbat med Justin Vernon-ledda projekten Bon Iver och Big Red Machine. Det ger också en bekväm plats åt det mer öppenhjärtade texterna.

Musiken är drömsk och betydligt mer synth-baserad än innan, samtidigt som det balanseras ut med det ösigt medryckande refrängerna och oväntade plötsliga instick av udda instrument. Kompositionerna har en lekfull karaktär, med sömlösa tonartsbyten och främmande ackord som bakas in obrytt.

Det hade lätt kunnat bli slätstruket, men det kompenseras skickligt. Produktionerna är dock fortfarande tydligt gitarrdrivna, vilket också skapar friktion i det lena. Det låter som en fin hyllning till det sena 90-talets indierock.

Valentine är överhuvudtaget svår att recensera eftersom det ständigt framträder nya nyanser. Det här albumet kommer snurra i mina öron en lång tid framöver.

 

Skribent:
Emma Thimgren

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This