RECENSION: Sasami — Squeeze

25 feb, 2022

Billie Marten

Sasami släpper uppföljaren till sitt självbetitlade debutalbum. Hon låter hårdare än någonsin.

Det är faktiskt sällan som kontrasten mellan första och andra skivan är så tydlig som i det här fallet. För bara ett par år sedan kom debutskivan som var ett bra och välproducerat indierock-album utan att direkt sticka ut så värst mycket åt något håll.

Den nya skivan, betitlad Squeeze, inleds med en röst som beskriver att det finns många olika sätt att flå en råtta på. Först undrar jag om jag av misstag lyssnar på fel skiva. Men nix, det här är en artist som vill utvidga sig och utforska ett nytt och mer aggressivt sound.

Det är rätt coolt faktiskt, även om det kan vara svårt att veta om det är ironiskt med ny-metal och ganska galna riff. Det är hur som helst uppfriskande att helt enkelt inte veta hur man ska förhålla sig till ny musik, vilket är en inte alltför vanlig känsla.

Sasami har under de senaste åren även profilerat sig som en utmärkt producent. I höstas producerade hon exempelvis Hand Habits skiva Fun House. Hon har nu naturligtvis producerat sitt eget nya album, med lite hjälp av Ty Segall, vars studio albumet även delvis spelades in i.

Hon lyckas bland annat med en ganska snygg tonartshöjning i slutet av Call Me Home utan att få det att låta som ett urvattnat mello-bidrag vilket är en bedrift i sig.

Soundet rör sig mellan någon form av nutida metal, men det finns också lite softare ögonblick på skivan med akustiska gitarrer och stråkar, samt även en del country i låtar som Tried To Understand. Om det låter märkligt så är det för att det faktiskt är en underlig mix av genre.

Ibland låter det lite ansträngt och konstruerat, men samtidigt är det trevligt att höra ett album som oblygt kastar sig mellan olika sound och stämningslägen.

Den hittigaste låten på skivan är tveklöst Say It. Under en ganska hård matta av gitarrer bjuds vi på albumets mest catchy refräng. Det låter typ som om Metallica skulle börja tugga Hubba Bubba.

Tyvärr upplever jag albumet som alltför splittrat för att verkligen få känsla för det. Det är ingenting som är direkt dåligt, men de countrydoftande låtarna känns kanske en aning malplacerade. Men jag antar att en del av poängen är de tydliga konstrasterna.

Det är trots allt roligt med artister som vägrar stanna kvar i ett specifikt fack utan rör sig lekfullt mellan olika ytterligheter.

 

Författare:
Alexander Andrén

 

Pin It on Pinterest

Share This