RECENSION: Sara Parkman – Fasching

9 dec, 2021

Sara Parkman

Sara Parkman ger ett storslaget uppträdande när hon spelar på Fasching.

Redan från början av spelningen är det fullspäckade Fasching med på noterna – bokstavligen. Sara Parkman, tillsammans med hennes samspelta sexmannaband, lyckas redan från början få med publiken att tillsammans sjunga med i Valven när hela lokalen sjunger “Hallelujah”. Konserten liknar också ett väckelsemöte, där andlighet och musik möts i en icke-religiös aftonbön. Aftonbön som ju också är innebörden av titeln på Sara Parkmans senaste skiva, Vesper, vars låtar spelas under onsdagskvällen.

Under sisådär en och en halv timme bjuder Sara Parkman och bandet med publiken på en vad hon kallar för “psykodynamisk och religiös vandring”. Det låter mäktigt och sakralt med tramporgel, stämsång och fiol i högsta hugg. I Parkmans låtkatalog finns rum för alla känslor: I Vreden hyllas den konstruktiva ilskan, och i Jag ropar (Kyrie eleison), där Lars Parkman gästsjunger, bearbetas ångest. Varje känsla uttrycks till fullo under kvällen genom Sara Parkmans otroliga röst och fiolspelande som ljuder i full kraft, och varje nyans förmedlas tydligt genom de skickliga musikerna.

Mitt i spelningen och den musikaliska frenesin läser Parkman också upp en dikt. Det är en dikt från 500-talet av två systrar som ska ha blivit “dödade för sin kraft”. Just denna sorts kraft är svårfångad, men är också en typ av kraft som genomsyrar Parkmans musik.

Själv kommenterar hon också skämtsamt om att hon ofta blir beskriven som just en “urkraft”, men att hon inte är en urkraft i sig utan att hon bara förmedlar musiken. Må så vara, men Sara Parkmans musik är en urkraft. Och det märks inte minst på publikens reaktioner: stundtals sjungs det med i enad körsång, andra gånger lyssnar publiken så andäktigt att man kan höra en knappnål falla.

Troligtvis bidrar också faktumet att Parkmans konsert blev drygt ett år på grund av pandemin till den lyriska stämningen. Likväl är det imponerande hur Sara Parkman – passande nog klädd i kunglig skrud – lyckas trollbinda publiken.

Kvällen avslutas med att Parkman och bandet går ned från scen och sjunger, och får med sig hela publiken. Vesper handlar delvis om andlighet, och under den oväntade och mäktiga allsången är det nästan så att man blir religiös.

Skribent:
Saskia Rubensson

 

Pin It on Pinterest

Share This