RECENSION: Reclaiming Amy

3 aug, 2021

Reclaiming Amy

Den nya dokumentären Reclaiming Amy vill svara på den Oscars-belönade filmen från 2015 och ge en annan sida av Amy Winehouse, men fokuserar snarare på att tvätta rent hennes föräldrars rykten.

I samband med att det gått tio år sedan Amy Winehouse gick bort släpper BBC i samarbete med hennes mamma Janice Winehouse en ny dokumentär. Den görs nu för att Janice MS försämrats och hon vill hinna berätta sin bild av sin dotter innan det är för sent.

Dokumentären vill ge ett annat narrativ än dokumentären Amy som släpptes 2015, som till stor del pekade ut Amys uppväxt som roten till hennes missbruksproblem. En mängd nya personer som inte medverkade i den förra dokumentären är också med och ger sin bild av sångerskan.

Men Reclaiming Amy väver en ny tidslinje som har uppenbara luckor. Mycket av det den svarar på är saker ingen blivit anklagad för, medan elefanten i rummet aldrig riktigt adresseras. Alla bollar runt skulden för Winehouse tragiska öde, skyller på att diskursen kring ätstörningar och psykisk ohälsa var annorlunda då och verkar mest intresserade av att rentvå sig själva. Föräldrarna får heller inga kritiska frågor, vilket hade kunnat hjälpa till med att få en större bild.

Mörkret borstas över så till den grad att det blir väldigt ytligt. Som att Amy diagnostiserades med depression och började äta antidepressiva innan hon ens hunnit bli tonåring eller att pappan inte lät henne åka på rehab och tvingade henne att fortsätta uppträda även när hon bett om att få slippa.

Inte heller låttexterna där hon sjunger om hur dåligt hon mått av att hennes pappa lämnade familjen diskuteras, där hon själv bokstavligen berättar hur hon upplevt sin barndom. Istället spelas missvisande ljudbitar upp för att berätta en annan historia som känns tagna ur sin kontext. Det som inte passar narrativet sopas under mattan.

Missbruket tonas ner och Winehouse målas fram som en person i full kontroll som vägrade lyssna på andra. Att hennes sätt att testa gränser inte gick att hantera ens när hon var liten. Självklart är det en komplicerad sak att berätta om ett medberoende där huvudpersonen inte längre lever och kan berätta sin sida, och inga andra kan ta ansvar för någon annans missbruk, men den här dokumentären känns bara ofräsch.

Kort sagt berättar Reclaiming Amy inget den tidigare inte redan gjort. Den förra porträtteringen som var intim och personlig men samtidigt respektfull målas dessutom fram som en snaskig och billig karikatyr. Självklart kan inte en dokumentär någonsin återge hela sanningen, men Amy gjorde det så komplext som det går. Det finns med andra ord inga skäl alls att se den nya dokumentären.

Författare:
Emma Thimgren

 

Pin It on Pinterest

Share This