RECENSION: Poppy – Flux

28 sep, 2021

Billie Marten

Poppy överraskar med ett genrebyte igen på sitt nya album Flux. Men när hon inte längre befinner sig i stormens öga har något väldigt genuint vuxit fram.

När Poppy ville slå sig fri från hennes skapade persona resulterade det i albumet I Disagree som kom förra året. Resultatet lät som att hon hade styckat den tidigare så glittriga tuggummipopen och låtit den blöda ut över tio spår, som nu var mer industrimetal än något annat.

Det kantades av tvära kast, allt representativt för den känslostorm det inneburit att bryta sig fri från sin tidigare samarbetspartner och pojkvän. En slags katharsis som sopade rent och gjort att Poppy kunnat återvända som ett tomt blad.

På det nya albumet Flux försöker Poppy hitta sig själv och vem hon är utanför andra. Hur musiken låter när den inte är utvald av andra eller styrd av kvarvarande ilska. På den första singeln som släpptes från projektet, Her, sjunger Poppy “I’m getting to know her/And all of her anger/Picked herself up/Put her back together”.

Det är dags att borsta av det som varit till förmån för något självständigt. Till skillnad från det första albumet där hon sjöng ur ett förstapersonsperspektiv, är texterna denna gång ofta ur tredje person. Som att hon klivit ut ur sig själv och examinerar sig själv för att kunna ta ställning till vilken person hon vill bli. Det blir också som en kommentar på den skapade personan som hon alltmer vuxit ur.

Poppy jobbar fortfarande med kontraster, men mycket mer subtilt. Den här gången är det snarare en väldigt avancerad balansgång. Även om det förra albumet var mästerligt i sitt utbrytande ur genrer och sin totala oförutsägbarhet, blev det tillslut ett mättat kaos. Här har stormen lagt sig och fokuset ligger på de små detaljerna snarare än de stora penseldragen. Det blir en mer behaglig lyssning.

Efter en något hårdare inledning, som blinkar tillbaka till I Disagree och ger över stafettpinnen till det nya soundet, slår hon sig till ro i grungen. Tematiken kretsar fortfarande kring uppbrottet och hur hon blivit behandlad, men tonen är mer konstaterande än hävdande.

Nytt för den här gången är också att Justin Meldal-Johnsen producerat, som tidigare jobbat med Paramore och Jimmy Eat World. Föga förvånande andas det alltså tidigt 00-tals-rock, och produktionerna lyfter verkligen fram Poppy. Influenser tas också från emo-, slacker- och j-rock.

Det är medryckande melodier och finputsad harmonik, samtidigt som de ösiga gitarrerna och framträdande trummorna binder ihop allt. Även fast det är väldigt smutsigt är det cleant, utan att låta för retuscherat. Attityden speglar någon som har ett kritikerrosat album under bältet och är mer självsäker i sitt musikaliska språk än någonsin.

Totalt är albumet bara nio spår långt, en längd Poppy brukar hålla sig till, men jag tycker det är för kort. Det är en enorm utveckling som sker för varje Poppy-album, och eftersom hon säkert redan är på väg in i nästa genre hade jag velat ha mer av det här.

 

Skribent:
Emma Thimgren

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This