RECENSION: Parquet Courts – Sympathy for Life

24 okt, 2021

Parquet Courts

Parquet Courts har tagit punk till dansgolvet med sina 70-tals influenser. Albumet Sympathy for Life känns som ett soniskt experiment med flera ingångar av musikaliska stilar.

Bandet är inte blyga med att blanda och väva in olika stilar i sin musik. Det tidigare albumet Wide Awake! var en intressant mix mellan postpunk och indierock. Nu tar gruppen ett större kliv i sitt musikskapande.

Till min förvåning är det en stor variation av olika instrument och melodier på detta projekt. Efter att ha lyssnat på singeln Homo Sapien så kändes det som att albumet enbart skulle vara orienterat runt postpunk.

Att kalla Sympathy for Life intressant är en underdrift, det är ett nyanserat album med inslag av en punkig sångröst som ackompanjeras av funkiga basgångar och elgitarrer. Och inte nog med det så har man lyckats få till riktigt luftiga och synkoperade ljud med synten.

Ibland kan det dock kännas lite förvirrande eller överväldigande eftersom musiken inte riktigt följer en röd tråd. Albumet gör stora hopp mellan stilar på vissa spår och det är då man undrar vilken vision Parquet Courts har med projektet.

Det är en häftig rytm man har fått till på vissa låtar. Spår som Plant Life och Trullo ger ifrån sig vibbarna av ett soundtrack till en exotisk sci-fi film. Effekterna med spretiga tamburinljud och bongotrummor målar verkligen upp en groovy miljö.

Homo Sapien och Just Shadows känns mer som postpunk och distanserar sig från resterande låtar. Soniskt så är det mycket mer simpel musik och det händer inte så mycket med melodierna. Det är dock på dessa spår där texterna har mer lager till sig där man för en samhällskritisk skildring av västvärlden.

Variationen stannar dock inte där, låten Sympathy for Life känns betydligt mer jazzig jämfört med resten av musiken. Melodin är mycket mer lugn och känns nästan som lobbymusik, fast på ett bra sätt då alla ljud bygger upp en lättsam stämning.

Sympathy for Life är kul att lyssna igenom men samtidigt så tappar man lätt bort sig själv på detta album. Jag skulle inte kalla det dåligt, för det är en cool upplevelse och många av låtarna är bra. Men ibland det känns som att man lyssnar igenom en lista på shuffle.

 

Skribent:
Leonard Lukic

 

Pin It on Pinterest

Share This