RECENSION: Makthaverskan – Pustervik 2021

14 nov, 2021

Svettigt, stökigt och alldeles magiskt när Makthaverskan bjuder på gammalt och nytt på hemmastadion Pustervik.

Det är något magiskt med höstspelningar på Pustervik. En huttrande kö utanför i kylan, sedan beklagandes över värmen i kön till garderoben. Makthaverskan har en del hängivna fans och det märks tydligt vilka som faktiskt är där för att skrika sig hesa och få ont i fötterna.

Det vimlar av långa skinnrockar, kortklippta luggar och Dr. Martens. Faktum är att redan innan insläppet bevittnade jag en man som fiskade upp en skokartong ur sin stora väska, ett par splitternya Dr. Martens krängdes på, lite i skymundan vid ett ståbord. Ett tappert försök till diskrethet, det blir nästan som att jag håller vakt ifall någon skulle se. En tyst överenskommelse oss emellan. Ett par smutsiga sneakers ersätts av ett par oingångna kängor och smärtan i mannens ansikte var talande. Kartongen gömde han sedan på golvet bakom ståbordet.

Monokultur som agerar support bidrar till en form av mystik hos hela publiken. De olika klungorna av folk som stått och tjatat oavbrutet tystnar plötsligt. Det blir en perfekt uppladdning inför vad som komma skall. När Monokultur tackat för sig går mellanmusiken på från mixerbordet.

Ett flertal gånger blir ett gitarriff misstaget av ett flertal i publiken för att vara första gitarrackorden från Makthaverskan, blixtvändningar mot scenen tills det konstaterats att det var ett falskt alarm. Plötsligt står hela Makthaverskan på scen, stora leenden från bandet smittar av sig på publiken.

Maja beklagar sig över att de inte spelat på ett tag. Vid ett tillfälle tappar Maja bort sig bland textraderna men blir snabbt påmind om de rätta textraderna av en hängiven skara längst fram som rabblar hela låten åt henne. Det känns som att publiken är en del av spelningen, den typiska barriären mellan artist och publik blir obefintlig, det vinkas på kompisar och bandet ropar ut födelsedagsgratulationer till höger och vänster.

Makthaverskan spelar en blandning av nytt och gammalt. Maja konstaterar gruppens otroliga tacksamhet över att de efter tretton år fortfarande tas emot med den uppenbara extasen och hungern som publiken förmedlar. Det allra käraste återseendet blir, i mina ögon, Vienna, men innan den spelas har redan två crowdsurfings ägt rum från publikens sida. Kajalmarkerade ögon som klättrar upp på scenen och sedan skickas runt i publiken för att sedan landa nästan bak i baren, sedan armbåga sig fram för att göra det igen. Det är stökigt, det är det, men i Pusterviks goda mått mätta.

Som riktiga stjärnor spelar Makthaverskan sin sista låt, tackar för sig och går av. Publikens extas blir en blandning av ”en gång till” och obetydliga vrål och applåder. De går upp igen, märkbart tagna av publikens hängivenhet. Ännu en sista låt innan konsertlokalen skall förvandlas till ett dansgolv precis som att ingenting har hänt. Leda från 2017 års succéalbum III blir tillslut den sista låten. En utmärkt val att avsluta konserten med, en låt om att sakna den som lämnat en, och visst blir saknaden ett faktum när bandet gått av för att faktiskt inte komma upp igen.

Några i publiken stannar kvar, några springer direkt till baren och en del står redan i mörkret och väntar på en spårvagn mot andra äventyr. När jag går därifrån blir jag genast påmind om den där skokartongen, den ligger inte kvar där den gömdes, och vidare i natten skuttar någon runt och kommer svära åt värkande fötter och skoskav hela morgondagen. Men självklart kommer det vara värt det.

Författare:
Julia Hvalgren

Fotograf:
Viktoria Löfgren

 

Pin It on Pinterest

Share This