RECENSION: Lil Nas X – Montero

21 sep, 2021

Billie Marten

Lil Nas X debutalbum Montero cementerar hans ikonstatus. Det är ett välkurerat och mångsidigt album som inte bara är banbrytande, utan också skickligt genomfört.

Ända sedan Lil Nas X (bokstavligen) red in på musikscenen med sin monsterhit Old Town Road har han omdefinierat musikindustrin. En låt som för övrigt precis nådde femton gånger platinum, den högsta certifieringen i historien.

Rollen som aktivistisk popstjärna har han inte åtagit sig själv utan snarare blivit ålagd på grund av sin identitet och ovilja att underkasta sig det förutsägbara. Som en svart homosexuell person var han inte välkommen på countryscenen, men han har istället skapat sig en helt egen plats i musikindustrin som överskrider genrefack och ger livsviktig representation för personer som sällan får ta plats i rampljuset.

På sitt debutalbum Montero har han antagit uppdraget och gjort det till sitt eget genom att vända upp och ner på allt. Det är fantastiskt väl genomfört. Det tydligaste exemplet är kanske leken med motiv av himmel och helvete, där han tar över helvetet och blir satan själv. Ett svar på den kristna högern i USA som sagt att Lil Nas X och hans musik hör hemma i helvetet.

När folk tycker att man är för mycket, är man ofta på rätt spår. Det betyder att det är något de inte sett innan, något som inte har gjorts innan. Det är få artister som så enkelt kan röra sig mellan olika sound, och dessutom inom ett och samma album. Det är en sak att påstå att man står utanför genrer, och en annan att faktiskt behärska det. Han är varken pop eller rap, och rör sig alltid till det oväntade. Även i det mest monotona och repetitiva lyckas Lil Nas X få fram en finess. Hans melodier lyckas ständigt imponera.

Innan har vi bara blivit bekanta med den rapinfluerade popen, men på Montero rör sig Lil Nas X långt utanför det, även om det är de låtarna som blivit singlar och marknadsförts hårdast av skivbolaget. Få spår är kvar av countryn, utan influenser skiftar mellan trap, poppunk, neosoul och R&B. I ena stunden är musiken högtidligt storslagen för att i nästa stund visa avgrundsdjupt mörker och sedan vara intimt välkomnande.

Låtarna som sticker ur särskilt, just för att de är så oväntade är Lost In The Citadel, Tales of Dominica och Void. Här får också hans imponerande röstomfång plats, som skiftar från falsett till baryton.

Han har tagit in flera tunga namn men duetterna utnyttjas inte till fullo. Det låter snarare som två artister som gör sin egen grej utan hänsyn till varandra. Han gör sig helt enkelt bäst själv. Samarbetet med Elton John, som bara lagt på lite eget klink i bakgrunden, bevisar att bolaget snarare velat säkra upp med dragplåster. Låtarna med Meghan Thee Stallion och Miley Cyrus är däremot desto bättre.

Låttexterna läses som en bjussig självbiografi, som får musiken att kännas långt mer personlig än innan. Han hinner adressera allt från att vilja hitta ett genuint förhållande, till att axla rollen som offentlig person och att inte längre kunna lita på folk. Samtidigt bemöter han personerna som reducerat honom till en one hit wonder.

“Lil Nas X doesn’t know how to make a bad song” har någon kommenterat på forumet för låttexter, Genius. Det verkar ju onekligen så.

 

Författare:
Emma Thimgren, Biträdande chefredaktör

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This