RECENSION: Joy Crookes – Skin

22 okt, 2021

Billie Marten

Joy Crookes har släppt det eklektiska för klassiskt renodlad neosoul. Skin är ett debutalbum som imponerar i sin sofistikation och klarsynthet.

23-åriga Joy Crookes musik har varit klockren sedan start. Hon debuterade 2018 och har sedan dess släppt flera EP:s och singlar. Men när det är dags för ett debutalbum har hon vässat till soundet och produktionerna till nästa nivå.

Jämförelserna med Amy Winehouse är självklart lika trötta som oundvikliga, eftersom hon liknar henne i både röst och retrokänsla. Att likna en kvinnlig artist med Winehouse har blivit synonymt med en röst som tycks komma från en annan tid. En röst som både är emotionellt avancerad och tekniskt skicklig, som transcenderar tid och rum.

Medan Crookes musik innan var diffus och spretig är albumet Skin en snyggt genomarbetad och perfektionistiskt tillrättalagd samling. Piano används frekvent och ger en klassisk touch som landar någonstans mellan neosoul och jazz, vilken vänder sig ifrån den kommersiella pop hon sällat sig till innan.

Rösten breder också ut sig och utnyttjas bättre den här gången, det är den som står i fokus och får agera kompass för harmoniken. Nyanser i rösten som inte varit synliga innan blottläggs och ger musiken en lätthet. Det är hookigt och medryckande trots att soundet är aningen avsmalnat.

Som titeln antyder sätter albumet kroppen och sexualitet i fokus, men också uppväxt och familj. Låtarna har Crookes skrivit mellan åren 15 och 22, men det hade man aldrig kunnat tro. Självmedvetenheten och skickligheten i texterna är något många inte når fram till under en hel karriär.

Crookes tar vid efter Lana Del Rey och Adele, kanske är det inte lika kommersiellt gångbart, men det är dubbelt så bra. Jag hoppas att Joy Crookes är ett mer etablerat namn till nästa album, och det har jag ingen tvekan om att hon kommer vara.

 

Skribent:
Emma Thimgren

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This