RECENSION: Johannes Räihä – Om jag bara kunde bli naiv igen

20 okt, 2021

Johannes Räihä

Johannes Räihäs nya album lever upp till höga förväntningar. Om jag bara kunde bli naiv igen tickar alla boxar för ett lyckat debutalbum.

Jag vill ge Johannes Räihä en kram. Får man börja en recension så? Jag vet inte helt säkert, men det är så jag känner efter en genomlyssning av artistens debutalbum Om jag bara kunde bli naiv igen. Dels för att gratta honom för ett fantastiskt album, och dels för att hans sköra röst och texterna har gått rakt in i hjärtat på mig.

Alla ingredienser för en framgångshistoria är nerpackade i debutalbumet. Texterna är en fin balans mellan poetiska och relaterbara, rösten är skör på ett sätt som inte är överdrivet och det är tillräckligt indie för att dra till sig alla hipsters men tillräckligt poppigt för att tilltala den stora massan.

Melodierna är ganska enkla, med trummor, piano och gitarrer som mest framträdande instrument. De skulle lätt kunna bli förutsägbart – men popslingorna har ändå många olika influenser och oväntade inslag som breddar soundet och musiken mer intressant.

Om jag bara kunde bli naiv igen är verkligen ett album, inte bara en samling låtar. Inför albumet har han släppt singlarna Suddig i en coctailbar med Hanna Järver, Stora lån och litet barn, och Ouzo. Jag tycker ibland att det är tråkigt med singlar – allt för ofta känns det som att artisten redan har släppt de bra låtarna och att albumreleasen bara är sådant men redan hört och överloppslåtar. Det gäller inte detta album, för trots att singlarna är bra ger albumet en fin helhetskänsla.

Johannes Räihä sjunger om relationer, ångest och sina katter. Det är de vardagliga historierna som man så väl känner igen – sakerna som betyder allt, både de små och de stora. Samtidigt är det inte en bottenlös sorgsenhet – till exempel Eros Ramazotti är rakt igenom en feel good-låt.

Jag tror att Johannes Räihäs musikkarriär bara har börjat, trots att han redan kallats popunder och spelat på självaste Håkan Hellströms officiella efterfest år 2017. Man kan gissa att Räihä har tagit inspiration från artisten, och jag kan även tänka mig att han lyssnat en del på Markus Krunegård. Trots de liknelserna har Johannes Räihä garanterat något eget och unikt.

Jag har läst i intervjuer att Johannes Räihä är en förespråkare av jantelagen – och avslutar med en uppmaning åt honom att känna stolthet över en väldigt snygg debut!

 

Skribent:
Tilda Lindén

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This