RECENSION: Hurula – På en grusbelagd parkeringsplats (Live)

25 okt, 2021

Hurula

Hurulas första liveskiva lämnar en med en känsla av självklarhet. Han lyckas återigen med kombinationen av att skära rakt in i själen samtidigt som man aldrig vill att det ska ta slut.

På en grusbelagd parkeringsplats spelades in på Pustervik i Göteborg hösten 2019. Låtarna är en blandning från Hurulas då tre solo-skivor (den senaste, JEHOVA, släpptes hösten 2020) samt en låt från EP:n Oss är allt från 2018. Det är skränigt, svängigt och rått. Samtidigt känns det väldigt mjukt, vilket kan bero på att Hurula har en röst som gör att man tror på vartenda ord.

Det är klart att det hörs att det är en liveskiva, men vad som slår mig är att det knappt känns som en liveskiva. Där liveskivor annars känns mer levande låter Hurula bara ännu lite mer som Hurula. Antagligen för att Hurula med sin råa ljudbild och återkommande rundgångar alltid lyckas låta väldigt levande.

Det finns en ständigt närvarande nerv som inte går att värja sig emot. Som ett knytnävsslag rakt i magen. Rakt på det där som du vanligtvis skyddar som allra mest, det allra mest sårbara, som du knappt vidrör själv. Du kan inte värja dig men du inser också, när den första chocken har lagt sig, att du inte vill göra det.

Även om På en grusbelagd parkeringsplats ligger nära hur man är van vid att Hurula låter, finns det vissa tillfällen där det blir påtagligt att det är just en liveskiva och hur det blir, enligt mig, ännu bättre. Som i Om jag tänker alls där några ord i slutet av raden försvinner för att han istället kastar sig över gitarren.

Eller hur det i Åtta trappor låter som att luften inte riktigt räcker till för allt han vill få ur sig. Eller hur man hör någon i publiken skrika ”så jävla bra!”. Det känns som att allting vrids upp ett snäpp när man vet att alla ljud skapas precis där och då. Det låter inte bara levande, det är levande.

När sista låten spelats väntar jag förväntansfullt på extranummer, men det kommer inga. Självklarheten tog slut och verkligheten kom tillbaka. Fast en verklighet där det återigen går att gå och se honom på riktigt. Tills dess fortsätter jag att med hjälp av den här skivan dagdrömma om hur han kastar sig över sin gitarr och för en liten stund låta verkligheten och självklarheten bli en och samma sak.

 

Skribent:
Anna Börjeson

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This