RECENSION: Halsey – If I Can’t Have Love I Want Power

28 aug, 2021

Halsey

If I Can’t Have Love I Want Power är Halseys största konceptalbum hittills. Den mångsidiga artisten fortsätter bevisa att hen blir bättre för varje album och tar sig med lätthet mellan pop och hårdrock.

Halsey som hintat om att nästa projekt skulle ha ett hårdare sound håller vad hen lovat på If I Can’t Have Love I Want Power. Hen har rekryterat producenterna Trent Reznor (Nine Inch Nails, Marilyn Manson) och Atticus Ross (Nine Inch Nails). Det kändes först som ett oväntat val men blev en chansning som lönade sig.

Konceptet till Halseys fjärde album föddes när hen blev gravid med sitt första barn och utforskar teman kring genus, kropp och sexualitet, och maktdynamiker. Även om Halseys tidigare album alla varit konceptalbum till olika grader är det här en komplett teatralisk värld. Därför har albumet fått en följeslagare i form av en timmes lång film.

Men det gör att vissa låtar är svåra att ta till sig helt utan kontexten av filmen, särskilt inledningen av albumet som har en musikalkänsla över sig. I Halseys musik är text alltid i fokus, men här är det taget till en ny nivå.

Albumet fick inga singlar och det är egentligen bara en hit med, I am not a woman, I’m a god, som är grundpelaren på skivan. Låtarna är snarare långa, snåriga berättelser.

Halsey skriver ofta ur karaktärer, och här möter vi flera figurer som får representera olika saker. Dock utkristalliseras de inte lika tydligt här som i filmen och mycket försvinner bakom den tunga symboliken.

Halsey menar att det här är hennes mest experimentella album hittills, och det är ju onekligen sant. Men det känns inte alls som ett experiment, det är nästan svårt att förstå att Halsey någonsin gjort något annat. Det mörka känns bekvämt på ett självklart sätt.

Även när soundet skiftar från hårdrock, till poppig techno och sedan landar i akustiskt avskalat känns det helt naturligt. Under allt ligger den olycksbådande stormiga känslan, som är lika kraftfull som obehaglig. Reznor och Ross ville lyfta fram Halseys budskap och det har verkligen gjorts på ett intresseväckande sätt, de vet exakt vilka snören de ska dra i.

Hårda metalliska produktioner med tunga basslingor och ösig elgitarr kombineras med distad sång. Sångtagningarna är också mer autentiska. Halsey har en så pass bra röst att hen har råd att ta ut svängarna. Det ger musiken en ny nerv och får den verkligen att bli levande, borta är all poppolerad perfektion.

Det är synd att det ska behövas tre album i bagaget för att en artist ska få våga sig ut ur sin comfort zone, särskilt när det blir så bra. Det här måste ju räknas som en av de mest lyckade genreövergångarna en popartist gjort. Det är hög tid att bredda handlingsutrymmet för kvinnliga artister och sluta tvinga fram säkra popkort.

 

Författare:
Emma Thimgren, Redaktör

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This