RECENSION: Fontaines D.C – Debaser

2 apr, 2022

Billie Marten

Festivalkänsla när hyllade postpunkhoppet från Dublin fick Debaserpubliken att släppa hämningarna.

Ett utsålt Debaser Strand. 750 svettiga själar trängs i lokalen och jag kämpar mig fram i det solida publikhavet för att få en någorlunda bra vy av scenen. Jag såg Fontaines D.C. en magisk kväll 2018 på Island. Även om bandet var en knockout redan då så är det ett band på en annan nivå jag möts av nu. Efter den hyllade debuten Dogrel och den mörkare och mer subtila uppföljaren A Heros Death har de spelat en sisådär 2-300 gånger live och är mitt uppe i karriären.

Irländska Fontaines D.C. har ofta beskrivits som det stora hoppet för alla som går och väntar på nästa Stones/The Clash/Oasis/Joy Division och därmed finns utrymme för besvikelse. För Fontaines D.C. infriar visserligen en del av den drömmen, men är framförallt sig själva. En viktig ingrediens är de starka texterna influerade av deras kärlek till beatnik-eran, och sångaren Grian Chattens sätt att leverera text med upprepning och timing djupt inifrån hjärtat.

Det är fem bistra figurer som kliver upp på scen och de behåller detta manér genom hela setet oavsett hur mycket publiken vrålar, hoppar, viftar och sjunger med i texterna. Grian Chatten karusellar runt sitt mikstativ, skakar det i luften, dunkar det i golvet som om det vore substitut för att slå någon på käften.

Så, ja. Svärtan och desillusionerad arbetarklass-attityd finns där, men Fontaines D.C. är också oklanderlig tighthet och spelglädje. Nej. Du kommer inte kunna vissla alla låtar (dvs kanske lite melodiskt tunt, och inte så mycket udda ackordföljder), men Fontaines DC gör något annat. Dem låter oss smutta lite ur rockens unga otyglade källa.

Grian Chatten är en självklar fixstjärna på scen. Han har släppt mycket av sitt Ian Curtis-manér från 2018 vilket är tur för likheten är i övrigt lite för stor. Han ömsom prat-mässar, ömsom spottar ut sångtexten över publiken på tjock Dublin-dialekt, med hundra procent känsla och noll pitch control. Som det ska vara alltså.

Vi får höra alla dem bästa låtarna: Genombrottslåten Boys In the Better Land – ett slamrigt rock-epos med hooken i textrader som upprepas om och om igen mot en oklanderlig trum/bas/gitarrgrund.

Grian Chatten kastar ut den irländska flaggan i publiken och bandet river av starka kort som Televised Mind, A Hero’s Death från albumet med samma namn, plus Roy’s Tune, Sha Sha Sha och Hurricane Laughter (med tydliga Prodigy-vibbar) från första albumet. Jag håller inte räkningen, men det känns som de spelar nästan alla låtar dem har.

Debaser Strand kunde denna kväll lika gärna varit en festivalscen. Vi glömmer var vi är. När den mosh pit som bildats framför scen rör sig närmare blundar jag och fingrarna minns precis hur man varsamt slungar tillbaka de ryggar som flyger ut från dansens epicentrum. Och det där magiska uppstår när 750 i publiken plötsligt blir till en enda organism.

Som extranummer får vi höra senaste singeln, Skinty Fia, där skevheten blommar ut i skärande gitarrer och även om publiken inte kan texten är, så ger vi bandet vår fulla entusiasm.

Det är ett tungt ok bandet har att bära, dessa poesiälskande musikstudenter från Dublin. De bär allas vår hunger och hopp om de stora bandens pånyttfödelse. Det kan inte vara lätt. Men för många av oss framför scen infriade Fontaines D.C. det löftet ikväll.

Författare:
Lovisa Beck

Fotograf:
Lovisa Beck

 

Pin It on Pinterest

Share This