RECENSION: Finneas – Optimist

16 okt, 2021

Finneas

Efter fem år bakom lillasyster Billie Eilish är Finneas redo att kliva ur sin producentroll ordentligt. Debutalbumet Optimist är ett trevande försök att leva upp till sin fulla potential.

Perfektion blir snabbt tråkigt. Finneas är en oerhört skicklig producent och kompositör. En kameleont som plockats in för att höja hits från en rad olika popstjärnor. Han är också anledningen till att Billie Eilish ens har en karriär i dag. Men när han själv kliver fram är det något som saknas.

Det är inte första gången Finneas släpper egen musik. De senaste året har han hunnit mata ut ett 20-tal singlar och en EP, men det här är den första fullängdaren. Jag har hittills inte blivit så fångad av hans musik som jag hade velat, och har därför sett fram emot albumet. Eftersom det ibland kan vara ett tillfälle att måla med en bredare pensel.

Optimist är en varierad och välplanerad skiva. Det finns inget specifikt att klaga på. Men allt är så genomtänkt att det blir förutsägbart. Det låter likadant som musiken han släppt sedan 2016 och hade inte varit aktuell ens då. Att det är en 24-åring som gjort musiken är knappt märkbart.

Det är så tight och sömlöst att till och med avbrotten från det känns formbundet. Melodislingorna är så repetitiva att man lärt sig dem redan innan låten är slut, och inte på ett bra sätt. Det är sömnig, friktionsfri, kommersiell pop, som går att sätta på varsomhelst för ingen kan ta illa upp av det.

Finneas tar ett tydligt grepp om samtiden i sina texter, internet är dåligt, Trump är ond och pandemin är tråkig. Tonen är distanserad och jag känner inte att jag kommer Finneas närmare på något sätt.

Han har en rik stämma, med ett större omfång än man kan tro, men här blir den generisk. Det lena erjuder inget motstånd, även om han imponerar när han stundtals svävar iväg i falsett och plötsliga mörka undertoner. Jag hade velat se mer utsvävningar och mindre kitschiga pålägg. Autotune-infernot låter som en dålig parafras på Kanye West cirka 2008.

Around My Neck uppstår något delvis intressant, även om det varar väldigt kort. Ramarna är plötsligt borta, och lekfullheten är påtaglig. Den är nästan slarvigt komponerad. Artistisk pop à la Beck. Den sidan borde han ha bejakat mer.

Finneas har skrivit och producerat hela albumet själv, och i det här fallet tror jag inte att det är något bra. Friktionen som uppstår mellan honom och andra artister, det är där gnistan ligger.

Musiken behöver mer luft, fler influenser. Finneas måste rensa ur sitt system i jakten på en egen identitet och gräva djupare nästa gång. Jag tycker att han ska ha högre ambitioner för sig själv.

 

Skribent:
Emma Thimgren

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This