RECENSION: Billie Eilish – Happier Than Ever

1 aug, 2021

Billie Eilish

På sitt andra album vill Billie Eilish bryta sig ut ur förväntningarna som hennes egenskapade persona lett till. Happier Than Ever strävar efter att aldrig vara förutsägbar och håller en på tårna. Det är spretig perfektion.

Billie Eilish påbörjar ett nytt kapitel på sitt andra album Happier Than Ever. Lite drygt två år har gått sedan hennes storartade debutalbum och pressen på att överträffa det har varit stor. Men When We All Fall Asleep, Where Do We Go? går inte att överträffa, och har lett till så många bleka kopior, att det soundet bara är att dödförklara. Det finns en gräns för hur stort något kan bli innan luften går ur.

Billie har också svängt av skarpt åt höger. Det är tydligt att hon och hennes samarbetspartner Finneas har utrymme att göra lite vad de vill nu, medan de innan haft förväntningar från skivbolaget på sig att skapa kommersiellt gångbara hits.

Det är inte ett lika tydligt sound på det nya albumet, utan lite mer som en buffé, vilket går i linje med att Billie inte vill presentera sig själv lika ensidigt som innan. Personan som lätt blir en karikatyr och som Billie själv sagt att hon känt sig begränsad av. En upphöjd asexuell kuf som tycktes vara oslagbar, men snarare var väldigt sårbar eftersom hon existerade på väldigt specifika villkor. Genom att inte sexualisera sig själv och gå in i rollen som “cool girl”.

Varje låt har en egen dramaturgi och hakar i varandra, vilket gör att albumet gör sig bäst i kronologisk lyssning. Finneas produktioner är inte heller lika uppenbara vilket ger plats för Billies sångtekniska krumelurer och mästerliga melodier. Låtarna tar lång tid på sig att komma till poängen och byter karaktär, ofta följer de inte en typisk struktur.

Det vackra ligger nu i de små nyanserna och produktionernas spatiala kvalitéer, något som inte alla uppskattat men som är långt mer musikaliskt utvecklat. Fans har nämligen kallat det här hennes “flopp era”.

Soundet går från pop till R&B till psalm till rock. Billie som innan klargjort att hon inte vill definieras av genre gör det nästan överdrivet tydligt här. Titelspåret Happier Than Ever sticker ut bland de tidigare osläppta låtarna, som börjar som en 60-talsdoftande kärleksballad men stegrar till en punkanthem.

Albumet har såklart de klassiska teman som är obligatoriska för någon som nyligen blivit världskänd. Hon adresserar saker hon aldrig gjort innan, som ett destruktivt förhållande och ätstörningar. Om det var personligt innan är det nu privat. “Was too afraid to tell ya, but now, I think it’s time” slutar den första låten. Hon sjunger om att behöva dölja sig själv, att publiken vill ha något äkta men också blir besviken när hon visar sig vara som vem som helst.

Kropp och sexualitet är också stora teman. Billie rörde upp stor kontrovers tidigare i år genom att posera lättklädd på ett Vogue-omslag och i sina nya musikvideos. Det som varit ett sätt att vilja markera sig själv som vuxen fortsätter på albumet. Det är ett så pass tydligt drag att det måste nämnas, men eftersom det redan överskuggat musiken tillräckligt behöver jag inte diskutera det vidare här. För mig handlar det snarare om att Billie inte riktigt klär i den förföriska R&B:n.

Det är tydligt att Billie överträffar sig själv när hon får sätta ramarna och löpa fritt. Hon river ner ridån för sig själv samtidigt som hon säger att ingen har någon aning om någonting. Om publiken inte tycker om den nya Billie får de skylla sig själva, eftersom det är de som fått henne att döda den gamla. Enligt mig är hon en av få artister som framgångsrikt klarar av att återuppfinna sig själv.

 

Författare:
Emma Thimgren

 

Pin It on Pinterest

Share This