RECENSION: Banoffee – Tear Tracks

15 nov, 2021

Billie Marten

Banoffee blandar hyperpop med berättelser kring hjärtekross på sitt senaste album Tear Tracks. Det är en samling ballader som skiftar i stil när man minst anar det.

Det är lite över ett år sedan Banoffee debuterade med sitt första album Look At Us Now Dad där hon tog upp teman som mentala påfrestningar och våld i nära relationer. Ett album med inslag av maximalistisk hyperpop men inte med samma känsliga klang som går att höra på hennes andra album Tear Tracks.


Albumet bygger vidare på det surrealistiska soundet från tidigare projekt med förvrängda syntar och maximerad autotune. Samtidigt återberättar sångerskan kring sin tuffa tid under den rådande pandemin där hon även sjunger om sitt ex. 

Inledningslåten Tapioca Cheeks introducerar albumets tema på ett snyggt sätt. Det är en ballad med inslag av hyperpop som följer Banoffees tankar kring rädsla och osäkerhet. Ett koncept som hon sedan bygger vidare på under resterande låtar.

Ljudmässigt så känns produktionen väldigt innovativ och intressant, det gäller framför allt inslagen av skimrande beats och en metallisk sångröst. I början kan det kännas rörigt då det inte följer den generiska stilen av pop eller ballader, men efter några omgångar fastnar melodierna i skallen på en.

Likt hennes sinnesstämning under en svår period där känslorna hoppar upp och ner så gör musiken detsamma. Troligtvis är det en del av sångerskans vision där hon försöker spegla sin hjärtekross med det expressionistiska soundtracket.

Låtar som Tears eller I Hate It är bra exempel på hur Banoffee väver in mig som ny lyssnare. En ljudbild bestående av både lugna och mer hetsiga melodier skapar en fin balans för den som sällan lyssnar på hyperpop.

I grunden känns inte Tear Tracks som ett projekt med syftet att nå viral succé, det är snarare ett sätt för artisten att spegla sina känslor under denna svåra period som hon gick igenom.

 

Skribent:
Leonard Lukic

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This