RECENSION: Ashe – Ashlyn

12 maj, 2021

Ashe – Ashlyn

Ashe egensinniga debutalbum ger en twist på den klassiska uppbrotts-skivan, där hon lyckas göra excentrisk feelgood-musik av skilsmässotragedi.

Ashe blev ett namn förra året då hennes låt Moral of the Story exploderade efter att ha inkluderats på ett Netflix-soundtrack, en låt som redan då var ett år gammal. Det var alltså ingen framgångssaga över en natt. På grund av pandemin har Ashe debutalbum låtit sig dröja ytterligare.

Med albumet Ashlyn, döpt efter hennes riktiga namn, har Ashe äntligen hittat hem i sitt uttryck. Moral of the story har fått en hedersplats och sätter ton för albumet, men resten av låtarna har utvecklats åt ett helt annat håll.

Lite förvånande har hon valt att inte samarbeta med Finneas, som producerade just Moral of the Story. Men i slutändan känns det som ett bra val att hon rört sig bort från hans sound, då hon inte riskerar att låta som en Billie-kopia. Resultatet blir något mer organiskt och retro.

Ashe musik beskrivs närmast som artpop men den existerar väldigt mycket i sitt eget universum. Soundet är tydligt 70-talsinspirerat, som den muntra versionen av Beatles innan psykedelikan.

Det är färgstarka produktioner med bombastiska och finurliga arrangemang som innehåller hela känslospektrat. Dramatiska blandningar av instrument i en lekfull kontrast som då och då mynnar ut i vaggande popvisor.

Det centrala temat på nästan alla låtar är fortfarande Ashe skilsmässa, som i hennes stora hit. Det blir lite tjatigt att alla texter handlar om samma sak med millimetersskillnad på infallsvinkel. Låtarna som fångar mig mest är de där hon rör sig utanför och bort från den tematiken, som Serial Monogamist och Kansas.

Det här albumet är en bra start att utgå ifrån, men något säger mig att Ashe har mycket mer att ge än såhär.

 

Författare:
Emma Thimgren

 

Pin It on Pinterest

Share This