RECENSION: Arca – Kick ii, Kick ii, Kick iii & Kick iiiii

5 dec, 2021

Arca

Arcas epos utmanar lyssnaren. Kick-sviten är ett styrkeprov från den artisten som befinner sig i ständig rörelse.

År 2020 släppte Arca den första delen av sitt maximalistiska epos, Kick i. Nu är hon tillbaka med inte mindre än fyra album: Kick ii, Kick iii, Kick iiii och Kick iiiii. Det är mastiga 47 låtar och över 145 minuter musik, ackompanjerade med albumomslag och musikvideor som skapar ett helgjutet Arca-universum. Det mastiga formatet till trots – albumsviten ger lyssnaren en rejäl belöning.

I Kick-sviten förflyttar Arca ständigt gränser och leker med förväntningar. Lyssnaren tillåts inte bli för bekväm när Arca snabbt rör sig mellan reggaeton och pop, hårda elektroniska beats och mjuka, sakrala stämningar. Musiken speglar tematiken som kretsar kring sexualitet, identitet och könstillhörighet. Arca kom ut som ickebinär år 2018 och berättade senare att hon identifierar sig som transkvinna.

Kick ii ser vi en mer konventionell Arca. Det är det mest klubbvänliga albumet, med dansanta, illabådande raggaeton-takter, som i Prada och Rakata. Men det konventionella är förstås relativt; även om albumet har mer lättlyssnade poplåtar som Prada och Born Yesterday – ett samarbete med Sia som är ett av albumets svagare stunder – gör Arca aldrig radiovänliga popdängor.

Varje gång melodin blir alltför utkristalliserad är det som om Arca hugger av kretskortet, rekonstruerar melodin och beatet och leker med förväntningar. Som på Confianza, som är en febrig konstruktion av elektronisk musik som visar hur popmusik för 2021 skulle kunna låta. Arca sjunger om “post-human”, och hennes musik är ett kraftprov på ett sorts postmodern musik.

Kick iii är Arca underbart självsäker och mer aggressiv, som på Bruja. Låten följs nära inpå av Electra Rex, där Arca vrider på den freudianska myten om Oidipus där Oidipus dödar sin far och har sex med sin mor. Electra gör motsatsen. Arca skapar istället något eget: I låten Electra Rex dödar hon båda sina föräldrar, har sex med sig själv, och väljer att leva. Arca vägrar att välja ett binärt alternativ; vare sig det gäller freudianska arketyper, könsindelningar eller musikaliska antingen-eller-scenarion.

Kick iiii gör minst för mig i Arcas pentalogi när den mellanlandar mellan det hårdare, klubbigare soundet och hennes mjukare, melankoliska ambient som finns på det avslutande albumet. Men här finns också fina samarbeten, som låten Queer med brittiska Planningtorock.” På Kick iiii finns också fina Alien inside där Shirley Manson ger oss vacker spoken word om identitet.

Efter en febrig och mastig, men intressant, resa genom Arcas universum kommer Kick iiiii, som presenterar en annan Arca. Det är melankoliskt, sårbart och mjukt när Arca närmar sig ambient. Hon avslutar med en värdig bugning på Crown.

Arca må ha tagit oss till ett febrigt helvete med illabådande musikaliska ljudbilder och musikvideor som presenterar febriga visioner. Men sedan tar hon oss upp igen till en vacker återfödelse där identiteten är pånyttfödd, jaget helat, och Arcas musikaliska pentalogi fulländad. Det är en inspirerande och ambitiös musikalisk resa som för popmusiken framåt, och då finns det inte mycket mer att göra än att buga och ta emot.

 

Skribent:
Saskia Rubensson

 

Pin It on Pinterest

Share This