RECENSION: Amason – Galaxy II

5 nov, 2021

Galaxy 2

Amasons nya album är en tur och retur till andra dimensioner, en mellanlandning på en nedsläckt teaterscen och tillsist hem igen.

Jag har längtat efter detta släpp, suttit som på nålar och konstant funderat över vad jag skall få höra och nu skall jag äntligen få berätta för er.

När debutalbumet Sky City kom i 2015 var succén ett faktum. Galaxy II är det tredje albumet från Amason, ett album som var tänkt att komma redan våren 2020, i samband med Galaxy I.

Bandet själva hade visionen om att ”göra klart den fort som fan” men precis som Amasons klassiska ljudbilder viskar om så är mångsyssligheten och kreativeten även ett faktum i deras vardag. Låt oss säga att de har en del annat att stå i, med andra musikprojekt, lantbruk och allt däremellan.

Tur och returresan som jag nämnde ovan tar vid redan på första spåret, The Kluski Report är något mer funky än vad vi kanske är vana vid. Lite som att Amasons tidigare släpp har passat perfekt för ensamdansen hemma i vardagsrummet och att The Kluski Report istället är perfekt att packa ned i handväskan och ta med sig ut på dansgolvet.

Med oss på resan är Seinabo Sey, i ett ljuvligt gästspel på Picture Seas. Här är Amanda och Seinabo Seys röster magiska framför en The XX-osande bakgrund. Seinabo Sey ger ett extra djup till det hela och likaså körsången. Inga utsvävningar utan bara ren och skär fantastisk musik.

Albumet bjuder på mer än så. Bland annat en Amason-ballad, Helitrop. Likt en slutscen i en klassisk kärleksfilm, huvudkaraktären spatserar på en tom gata mitt i vintern. Kanske snöar det? Ja det gör det. Huvudkaraktären som snopet sneglar in genom fönsterna, där inne är det ljust men på gatan är det mörkt. Tomma vinflaskor som agerar ljusstakar, stearin som sakta sipprar ner på den fläckiga bordsskivan. Kanske sitter det en manusförfattare och läser det här, isåfall har du en helt färdig scen med tillhörande soundtrack serverat. Varsågod.

Atlas går lite i samma stil. Amandas röst är som vanligt helt otrolig och sådär smärtsamt desperat. Det känns som vi går rakt in i en diskussion två parter emellan, diskussionen går upp och diskussionen går ner. Musiken är emellanåt poppig och sedan finstilt igen. Vi står i bakgrunden och lyssnar. Vanligtvis hade jag gått iväg, men Amanda får mig att stanna kvar.

Teatermusik är precis vad titeln lyder. Vi sitter i publiken och vi har hamnat i ett slags mellanspel, karaktärerna stapplar desperat runt på scenen. Vi är rätt tomma efter resan, resan hem igen påbörjas i Vi Tar Om Igen. Det är kanske det mest oväntade spåret, jag försöker dra liknelser men jag landar i att det inte är möjligt. Amason är Amason och annan musik är annan musik.

Galaxy II är ett fantastiskt album. Det är tydligt att de har satsat mer på ljud, på instrument, effekter. Allt är uppbyggt i så många olika lager. I många fall skulle en sådan satsning lägga rösterna åt sidan, de hade tystats och det hade blivit påtagligt. Amason faller inte i den fällan, de lyckas hoppa precis över den och landar i en otroligt fin balans mellan röst och instrument.

För den som kanske letar efter de klassiska Amason-elementen rekommenderar jag Oscillating Love. Men framförallt rekommenderar jag att följa med på resan. Från första spåret till det sista och allt däremellan.

 

Skribent:
Julia Hvalgren

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This