Musikval och ångestkval på 11 000 meters höjd

20 jun, 2021

Flygplan

“Jag vill ha det perfekta soundtracket till när flygplanet störtar”. Så sa en vän till mig när vi diskuterade flygresor. I en tid där flygresorna är begränsade – vad är egentligen den rätta musiken i resan bland molnen?

Det något morbida citatet från min vän fick mig att tänka på vad som egentligen är den bästa flygplansmusiken, och varför. Vad vill man egentligen lyssna på när döden möjligtvis flåsar en i nacken samtidigt som en befinner sig på en höjd av 11 000 meter? Bilresandet och cyklandet har blivit vida tematiserat inom musiken, inte minst genom åtskilliga roadtrip-soundtrack, eller genom tematiska album som Kraftwerks Autobahn och Tour de France. Men hur är det med flygplanstematiken?

Även om jag aldrig varit särskilt flygrädd har jag likväl haft ett slags mantra – eller tvångstanke – var gång jag befinner mig på ett flygplan. Jag måste lyssna på Charlottes Gainsbourgs låt AF607105 (ursäkta pretentiöst låtval), annars kommer det att gå åt helvete. Denna, säg tvångstanke, gäller trots att låtens sista vers egentligen skildrar en flygbrand, och därmed borde vara en rejäl ångestkatalysator: “The cabin/Is burning/I smile and feel complete/Here amongst/Total strangers/Twenty-seven thousand feet”.

Är flygplansresor det mest morbida färdsättet? Frenetiskt letar jag efter någon mindre sorglig flygtematisk musik. Artisten Seelenlufts låt Manila låter peppig till en början, men vars text kan tolkas som att protagonisten väljer att dansa när planet är på väg att störta. Jakten fortsätter. Joni Mitchells Amalia handlar om den första kvinnliga piloten som ska ha försökt flyga över atlanten men som försvann någonstans över Stilla havet, eller som Mitchell sjunger: “She was swallowed by the sky”.

Annat är det med musik om flygplatser. Där finns en helt annan stämning, ett lugn med pust av melankoli. Där är döden inte lika närvarande, utan musiken ter sig snarare som ett slags soundtrack för ett tillstånd i limbo. Jag tänker på Amasons Flygplatsen, eller Brian Enos album Music for Airports (1978), som komponerades för att passa som bakgrundsmusik på flygplansterinaler, efter det att Eno själv ska ha suttit fast på Köln-Bonns flygplats och störts av den oroliga miljön.

Kanske är den här plötsliga besattheten från min sida enbart en osund reaktion på tider där flygandet är begränsat av flera anledningar, även om jag inte direkt är en berest jet-setter. Kanske är det bara ett tecken på längtan efter den ambivalenta stämningen som ofta infinner sig under resandet, där melankoli brottas med en sorts längtan efter frihet.

När du väl befinner dig högt bland molnen är det som om du för en stund befinner sig i en annan verklighet. På 11 000 meters höjd, ofta utan wifi, finns det för en stund åtminstone en kravlös tillvaro? Jag vet inte. Så länge sätter jag på Fly Away med Lenny Kravitz, vars text åtminstone inte handlar om en flygkrasch.

 

Författare:
Saskia Rubensson

Fotograf:
Jason Toe

Pin It on Pinterest

Share This