Alla har vi väl som barn någon gång dragit upp täcket lite extra över halsen när någon berättat för oss om den blodtörstande Mäster Dracula: ett monster utan spegelbild som funnits i över hundra år och som gång på gång svept in i populärkulturen, komplett med nya skepnader och egenskaper. Sedan författaren Abraham ”Bram” Stoker skrev första berättelsen om Dracula år 1897 har man inte minst inom filmvärlden försökt skildra denna varelse på olika sätt, där flera generationer möjligtvis upplever vitt skilda kopplingar till denna blodsugande varelse. Vi har sett allt, från den pampiga långfilmen En vampyrs bekännelse med stjärnor som Brad Pitt och Tom Cruise till den underhållande parodin Dracula – Död men lycklig med den bortgångne Leslie Nielsen i huvudrollen som Mäster Dracula. Många av dessa baserar sig gärna på någon form av urtyp, den klassiskt stilfulla bilden av vampyren: Béla Lugosis Hammer Horror-Dracula. Men hur har Dracula och hans släkte egentligen skildrats på film genom tiderna?

dracclassic

Konstanten i sammanhanget tycks trots ibland vitt skilda utsvävningar vara Draculas begär efter blod, vilket även var fallet i den allra första filmatiseringen av Draculamyten: Nosferatu av regissören Friedrich Wilhelm Murnau redan år 1922. På grund av misslyckande att erhålla rättigheter till historien baserad på Bram Stokers roman gjordes en hel del ändringar i manus. Bland annat nämns inte Dracula varken i titeln eller i filmen, utan ersätts av Nosferatu samt Greve Orlok. Filmen är oerhört stark rent visuellt och bygger mycket på en lek med skuggor, där åskådaren ofta skymtar Greve Orloks skugga istället för vampyren själv. Just härav, och kanske även som ett erkännande för Draculas enträgna närvaro inom populärkulturen, fick mockumentären Shadow of the the Vampire, med Willem Dafoe i titelrollen som Orlok, sitt namn.

dafoesorlok

Greve Orloks yttre ger honom knappast pris för den vackraste av vampyrer skildrade i film. Han är lång och smal med långa naglar och huvudet pryds endast med ett par få hårstrån vid öronen. Hans krokiga näsa och hans mun får åskådaren att tänka på en råtta som vill förpesta allt den kommer över, vilket är långt ifrån vår moderna tids Dracula som ofta framställs som farligt attraktiv. Den moderna tolkingen av Dracula är utan tvekan Gary Oldmans i Coppolas Dracula från 1992. I denna högbudgetproduktion med andra tunga namn som Winona Ryder och Anthony Hopkins har den obehaglige och skräckinjagande råttkaraktären byts ut mot en mystisk attraktiv långhårig man som trånar efter sin själsfrände, reinkarnerad i en vacker ung kvinna. Draculas förfärliga skal har således bytts i vad man skulle kalla en mer tilldragande skepnad, och den skräck som stumfilmen Nosferatu bidrog med har nu fått ett större inslag av passion och sexuella scener. Detta skifte av fokus från ren skräck och äckel till en förbjuden attraktion speglar såklart denna tids fascination för det dunkla och fördolda, där fokus istället är på vår dragning till det mörka än på det mörkas makter självt.

dracoldman

En annan attraktiv bild av vampyrer återkommer i den för sin tid absolut största vampyrfilmen baserad på de populära böckerna ”The Vampire Chronicles”: En vampyrs bekännelse från 1994. Endast två år efter Coppolas skildring träffar vi Louis, en man som mist sin familj och ingår en pakt med vampyren Lestat, som lovar honom evigt liv och ett slut på mänskligt lidande. Vad Lestat undgår att utveckla är blodtörsten, utstöttheten, allt det som vampyrer upplever i kanske ännu högre grad än människor. Den intressanta vändning vampyrfiguren gör i denna skildring är att han får ett samvete. Louis utvecklar samvetskval för sina gärningar och slutar dricka blod från människor för att istället vända sig till djuren som föda. Han klarar helt enkelt inte av att döda människor för att släcka sitt begär efter blod, vilket visar på en klart känsligare och faktiskt mer mänsklig Dracula än exempelvis Gary Oldmans tolkning. Till en viss del skulle man kunna säga att förmänskligandet av Dracula börjar här.

vicvam

Om vi rör oss ännu närmre vår egen tid kan vi inte undgå att nämna Twilight: en trilogi som blev en enorm succé när det begav sig. En stor produktion där vampyren inte längre behöver oroa sig för att vistas i solen med risk att brinna upp, utan ”bara” tycks lite blekare än dödliga med skymtande spetsiga hörntänder, om man tittar noga. Här är det än en gång kärleken som är i fokus, och filmen kan inte liknas vid en skräckhistoria i likhet med Coppolas skildring av Dracula. Vampyren blir mer och mer förmänskligad där hen lever bland oss utan vår vetskap, men hen behåller fortfarande sitt övermänskliga patos och sin skönhet. I Twilight ligger fokus mer på vampyren som delaktig i det mänskliga samhället och en kamp för att passa in. Detta skildras även på ett lite annorlunda vis i Jim Jarmusch Only Lovers Left Alive, ytterligare en modern vampyrfilm där vampyrerna sedan länge slutat döda människor för att släcka sin törst och istället lever ut sin egen existentiella ångest mitt ibland dem.

only-lovers-6

Årets vampyrfilm Dracula Untold tycks ha riktat strålkastarna tillbaka på en mer skrämmande och äcklande varelse som återigen lever i det mörka för att överleva. Gary Shores film bjuder givetvis på vackra män och kvinnor, men håller inte fokus på det sexuella som ökat avsevärt i de senaste vampyrskildringarna. För att rädda sitt folk undan turkarnas intåg åtar sig prins Vlad Tepes rollen som Dracula efter ett besök i de djupaste bergen. Den varelse han behöver förhandla med, spelad av Charles Dance, är i likhet med Nosferatu avskyvärd med sitt bleka och skrynkliga ansikte, och de hungrigt stirrande ögonen. När Vlad Tepes blir Dracula för att rädda sitt folk blir han dock inte fysiskt förändrad utan fortsätter vara sitt ”hjältesnygga” jag.

dracevans

Givetvis existerar fler skildringar av Bram Stokes varelse än vad som nämnt ovan. Dock är det intressanta i sammanhanget hur vampyrskepnaden har förändrats genom tiderna. Olika generationer av filmälskare har inte samma referenser när det gäller Mäster Dracula, utan både hans egenskaper och hans utseende är ständigt i förändring i varje kulturell skildring. Det återstår att se om filmvärlden verkligen kan skapa en ytterligare vampyr som inte stannar i klichéer och som kan bli intressant på nytt – har inte alla former redan prövats?