Mitt musikminne: Undret

13 jun, 2021

Undret

Undret tar oss med till en tredelat musikminne präglat av kopiösa mängder Redbull-vodka i Shoreditch, London.

Denna berättelse är förmodligen inte 100% sann, kanske främst på grund av de kopiösa mängder Redbull-vodka som de båda vännerna förtärde denna dag. Sådär mycket att tiden nästan går i slowmotion, hjärnan tycks hitta något slags överlugn och en intellektuell hybris infinner sig, innan ångesten anländer sisådär klockan 06:00 efter ett par timmars sömn.

Kryddad av energidryck eller ej: here we go.

Året var 2017. Vi (Christoffer och Benjamin) åkte till London för att spela med Christoffers dåvarande soloprojekt ”TOFFE”. Vi skulle vara förband till 7 DJ’s på releasefesten av filmen ”The Magnificent 7”. Det hela var ett rätt förvirrat koncept men hela eventet byggde på att de 7 DJ-akterna skulle referera till titeln på filmen. Vad vi gjorde och till vad i filmen våran akt refererade visste nog ingen egentligen.

Flyget från Stockholm till London Stansted Airport avgick en alldeles för kall morgon. Barndomsdrömmen om att se sitt namn på en skylt när man landat på en flygplats tillintetgjordes snabbt när vi såg den trötta taxichauffören framför oss med en skylt där det stod “Tosse” istället för Toffe. Snabbt bestämdes att det naturligtvis var detta han skulle få heta resten av resan.

Under resan skulle vi bo hemma hos Tosses dåvarande manager och hans mamma. Vi anlände sent på kvällen med taxi och eftersom vi inte ätit någon middag så tryckte vi i oss en stor mängd chips, rödvin och dipp, för att sedan lägga oss då ett tidigt rep nalkas på morgonen därpå.

På morgonen hade managerns mamma börjat förbereda frukost. Benjamin möttes av mammans ömma röst som sa ”Benji-love, would you like some eggs?” Benjamin som inte ville att hon skulle behöva göra någonting extra svarade givetvis ”nooo” med sin snällaste jantelags-engelska, men möttes snabbt av ett: ”Its no trouble, I don’t mind at aaaaall” Vilket han ofta citerar och ler när han tänker tillbaka på. En fantastisk kvinna.

Repet gick helt okej. En förläggare som var där och lyssnade sa efter giget: ”Well, the songs are there and that’s the important part”. För att sedan spatsera ut med sin gula moppehjälm som han hade behållt på sig under hela repet. Trots denna småtrötta kommentar så infann sig ändå en lättnad att denna tråkiga del av resan var avklarad. Vi packade snabbt ihop oss för att ta oss mot venuen där spelningen skulle ske senare på kvällen.

Vi kom fram till lokalen i Shoreditch där en trött man pekade mot en blå dörr utan att möta oss med blicken.

När vi kom in möttes vi av en salig blandning av dofter: hårspray, aceton, svett och Axe. Dessutom den underliggande doft som alla som någon gång har varit i en brittisk klubbmiljö kan relatera till: urin och öl. Det visade sig att detta lilla rum var logen, en loge vi skulle dela med alla 7 DJ’s och deras respektive managers, eleganta medelålders kvinnor med långa lösnaglar och stora frisyrer från något medelhavsland. Och den största flaska Vodka vi någonsin sett.

Väl inne i det lilla rummet, i ena hörnet, såg vi två smutsiga stolar från IKEA och ovanför stolarna en lapp: ”Toffe & Beard”, inte “Toffe” som artistnamnet är.

Vi insåg att det även stod Toffe & Beard på soundchecklistan som hängde på väggen samt på den officiella affischen och på sociala medier. Skitsamma tänkte vi, bättre det än Tosse.

Soundcheck utfördes utan problem och det börjar kännas riktigt bra. Där och då tog vi de första redbull-vodka-drinkarna och initierade Redbull del 1.

Konserten drog igång. Självklart hände det enda som inte fick hända. Alla digitala instrument som användes och som styrdes från projektet MainStage fick en fördröjning. Båda våra synthar blev i osynk med backingtracksen och vi tvingades starta om låten. I ett desperat försök att rädda konserten valde vi att låtsas spela låtarna och endast ha sången live för att undvika fler fadäser. Tosses manager hävdade att sången därmed blev lite bättre än normalt så win win.

Vi låtsasspelade oss igenom resten av konserten och hann bara kliva av scenen, när en 86-årig gammal musikbransch-räv kom fram och sa: ”Toffe, the important thing is not how we fall, but rather how we get up again”. Vi insåg att giget var ett misslyckande sett ifrån managementets perspektiv.

Redbull del 2 inleds.

I logen var det fritt fram för obegränsad konsumtion. Där fanns ett tiotal vodkaflaskor och en proppfull kyl med redbull. Det visade sig att Vice Entertainment var på plats och en kille som såg ut som max 18 kom fram och frågade om han fick ställa några frågor. ”I don’t know if I’ll use it since you’re not part of the seven and that might be confusing, but anyways” sa han. Intervjun publiceras aldrig och Tosse har fortfarande ingen aning vad det pratades om.

Med fantastiskt trevliga människor från Sony Pictures och eventbolaget som arrangerade festen fortsatte festandet på en klassisk pub, där kiss- och öldoften var ännu mer påtaglig.

På den här tiden var vi båda rätt gröna och inte så världsvana. Men det vi saknade i social och kulturell finess kompenserades av all sportdryck.

Redbull del 3.

Några timmar senare när Benjamin stod och kissade i pissoaren frågade killen bredvid om Benjamin ville ha lite kokain. Benjamin sa ”Tack men nej tack”, varpå killen tog upp en påse med ena handen, öppnade den med samma hand och snortade direkt ur påsen, utan att för ett ögonblick släppa penisen med andra handen.
Förutom Enhandsknarkmästaren så var alla DJ’s från festen där. Tosse öppnade en av toalettdörrarna och möttes av tre av dem sittande på golvet med varsin lina framför sig på toalettlocket. En av dem vände sig om och hävde ur sig på oklanderlig brittisk engelska: “Clooose the dooooooor. Or wait, do you want some?”

Trots den tjuvrökskänsla som Tosse inte känt sedan han var 12 och gick i grundskolan tackade han nej och backade ut från toan där han mötte Benjamin som precis handskats med Enhandsknarkmästaren.

Våra blickar möttes under denna märkliga men samtidigt fantastiska situation som vi befann oss i, här i den “riktiga” världen. När vi stod och dividerade om vad i helvete det var som hände, spelades låten “Divinity” av artisten av Porter Robinson som sedan blev en favorit för oss båda.

Denna natt hade vi rum på Ace Hotel i London. Det var så pass hippt att de fanns en pennvässare fastmonterad på väggen i varje hotellrum, kanske som en hint att man fick vara kreativ där. Vi tyckte det var ashäftigt eftersom Bon Iver hade nämt Ace Hotel i låten ”33 God” och inbillade oss att det var just här han menade, trots att vi sedan upptäckte att Ace Hotel finns på lite olika platser.

Det här var en betydelsefull kväll för vårat samarbete. När vi tänker tillbaka på den här kvällen, inser vi hur långt vi båda har kommit och hur mycket världen på något sätt har krympt för oss sedan dess. Vi hade så höga förväntningar och även om det i ett korta loppet var en erfarenhet som resulterade i viss besvikelse, så inser vi också idag att det fanns en mening med detta och att vi lärdes oss otroligt mycket.

Vi vill också passa på att skänka ett stort tack till Frida på eventbyrån som fixade giget och som styrde med allt!

Spellistan som vi gjort innehåller låtar som vi lyssnade på under denna period.

 

https://popmani.se/mitt-musikminne-this-is-head/

Pin It on Pinterest

Share This