Mitt musikminne: Maria Borkowski

12 sep, 2021

Maria Borkowski

Maria Borkowski gästar i dag mitt musikminne och berättar om när hon hittade det som kommit att bli en favoritsyssla.

Jag är. Jag Maria Dominika Borkowski finns till, mer än så behövs inte för att jag ska vara allt. Samtidigt är jag så mycket, jag är barnslig, allvarlig, känslig, fin och ful, smart, ångestfylld, kreativ, sårbar, rädd men även modig och en hel del annat också. Så har jag alltid varit: mycket, enligt vissa kanske t.o.m. för mycket och behovet av att uttrycka mig stort har funnits där sen barnsben. Jag vill berätta för dig om den gången som jag hittade det som har blivit en av mina favoritsysslor någonsin, nämligen att dansa, skrika och sjunga för mig själv i skogen.

Under ett bra tag hade jag känt av en del skrik som lurade i halsen i väntan på att komma ut och på det ett stort antal myror i brallan, men i lägenhetskomplex är väggarna tunna och det passar sig inte att vråla och stampa hur mycket en vill.

Som tur är har jag en glittrig klänning, min mor en bil som jag fick låna och Sverige en hel del skog till mitt förfogande så jag körde långt ut, satte av djupt in i det gröna med en högtalare som jag hängde upp på en gren och började dansa. Det var helt magiskt, bara jag och musiken och inga ögon på mig som talade om att jag sjöng för högt, dansade för fult eller gjorde värre grimaser än de flesta lågstadieungar.

Enligt mig handlar konst inte om att det ska se bra ut, det handlar om vad man känner när man utövar konstformen och när jag sjunger och dansar alldeles själv i skogen så finns det ingen press eller krav på ett fint slutresultat, jag bara är.

 

Fotograf:
Ebba G. Ågren

 

Pin It on Pinterest

Share This