Mitt musikminne: Johannes Räihä

14 nov, 2021

Johannes Räihä

Albumaktuella Johannes Räihä gästar mitt musikminne och tar oss tillbaka till barndomen och en charterresa till Grekland.

DEL 1 – BARNDOMSDOFTER OCH EN URSÄKT

Förlåt. Jag har försökt skriva den här texten i flera dagar. I söndags satt jag åtta timmar i sträck, skrev ett halvt A4, åt en slapp macka med gurka på, raderade all text morgonen efter. Jag har låst in mig i sovrummet. Stängt av routern för att slippa facebook meta twitter instagram flashback aftonbladet döden. Tryckt in mobilen under madrassen för att glömma bort den. Nu är det tre timmar kvar och jag verkar ha scrollat bort mina hjärnceller och min koncentrationsförmåga.

Så missförstå mig inte. Jag har verkligen försökt minnas mina minnen. Skrivit ner anekdoter, detaljer från förr. Men det känns som att jag sitter och ljuger. Hände verkligen det ena, hände det andra, jag blir osäker nu, om något hänt över huvud taget, kommer någon ifrågasätta mig?

Man inser: vårt minne är som en barbapappa. Vi formar det precis som vi vill och mår bäst av. Vi tultar omkring som dumma pingviner i universum. Knådar, klämmer och donar med våra minnen tills allt är förvrängt och förvanskat. Det meningslösa silas bort. I minnesbanken finns oftast bara de varma sommardagarna utan molntäcken kvar. Man ser allt genom ett behagligt kalejdoskop. Det är både patetiskt och gulligt på en och samma gång.

Men det finns förstås två olika sorters minnen. Dels den vanliga typen av minnen som vi måste värka fram med ren tankekraft. Vissa händelser som man självmant spelar upp i hjärnan: minns tillbaka på stunden då man drog bågfilen genom fingret på träslöjden, kvällen när man nästan förlorade oskulden, kanske hur man rodde runt i en knarrande eka förra hösten. Men den sortens minnen känns som en opålitlig cocktail – en bas av det som faktiskt hänt, men också några rågade mått fantasi och påhitt, en del kanske man fått återberättat för sig. En del av minnet är också detaljer man inser att man bara sett på gamla fotografier. Oftast guppar sanningen en bit bort.

Den andra sortens minne, som jag föredrar, är mer oförutsägbart. Det räcker med att en bekant barndomsdoft sveper förbi i en hundradels sekund så slungas du tillbaka trettio år: Solkräm. Pappas kudde. Garage som osar avgaser. Apelsin med nejlikor intryckta i skalet. Skogen när snön smälter. Ett kort sinnesintryck från din barndom. Alla har sina egna luktminnen. Som en känslomässig tidsmaskin: den förflyttar dig inte till någon livsomvälvande, specifik händelse, utan mer till en trygg vrå i ditt förflutna. Kanske blir livet aldrig mer rent än i de ögonblicken.

Precis så fungerar vissa gamla låtar mig, kanske för er också. Slungas tillbaka till barndomen-låtar. Melodier som tog sig in i hjärnan och hjärtats innersta rum och vägrar försvinna. Man absorberade musiken på ett annat sätt som barn: inga pretentioner, förutfattade meningar. Språk? Spelar ingen roll. Genre? Det brydde man sig inte heller om. Det enda som betydde något var hur det kändes i bröstet.

Jag vill att ni följer med mig dit, till vrån. Jag har grävt och googlat och funderat och tänkt “jättemycket” för att minnas låtarna som har exakt den där effekten på mig. Eros Ramazzotti. Peter LeMarc. Gipsy Kings och Angelique Kidjo och en klassisk psalm. En spretig spellista. Och så har jag bara skrivit om ett barndomsminne också, nästan helt utan poäng för er, men som betyder något för mig.

DEL 2 – BLÅA GRODOR OCH DIGITALA TUTTAR

Det stod en åsna fastkedjad under ett olivträd på baksidan av vårt hotell. Den hade en liten gles lugg som vajade i vinden, vit mule och sorgsna ögon. Men jag visste ingenting om sorg just då, för jag var bara ett barn.

Det är tidigt nittiotal. På flygplanen får man fortfarande röka cigg. Men man är tvungen att gå längst bak i kabinen i så fall, för längst fram köar alla rastlösa ungar in i cockpiten för att få skaka hand med piloten. Det var en helt annan tid. En tid då mycket av det som finns idag inte fanns än: overnight oats, algoritmer som kastar dig rakt ner i helvetet, skärmtid, olästa böcker.

Jag är någonstans i den grekiska övärlden med familjen, tre år gammal, kanske. Poros, tror jag, eller Kreta. En ö som vilken annan ö i medelhavet som helst: vitkalkade hus med armeringsjärn som sticker upp ur taken, gräs som gulnat i värmeböljan, det stora blåa havet. I horisonten skymtas fraktfartyg som suddiga streck. Hundmammor med långa spenar. Kattungar, överallt kattungar.

Greklandscharter med min familj innan mina småsyskon fanns. Ett liv innan liven. Som att tänka på rymden.

Om dagarna satt jag för det mesta bara på min lilla nakna stjärt under ett parasoll på stranden, fick sand mellan skinkorna och sprätte med plastspaden. Solen har aldrig riktigt haft samma dragningskraft på mig som skuggan har. Den enkla skuggan, så blygsam och kravlös.

Det låg en taverna i närheten av vårt hotell. Egentligen en helt vanlig grekisk restaurang: rektangulära bord med vita dukar, enkla trästolar målade i blått. Menyerna kyparen gav oss kom med såna med tjocka, mörkbruna vadderade pärmar. Vi gick dit om kvällarna för att äta. Pommes och cola. Pommes och cola. Pommes och cola. Skörbjugg och hjärtattack.

På tavernan fanns en fontän, en liten rund variant vars mitt pryddes av en liten staty. Om kvällarna, när solen hade gått ned och mörkret omfamnade den lilla byn, så lystes fontänen upp av ett blått sken från lampor som monterats i botten. Det var då grodorna vågade sig fram. Simmade runt i vattnet som små sagoväsen.

Ett barns tidsuppfattning är väl i princip helt obefintlig. Men som jag minns det kunde jag stå där i timmar och följa grodorna röra sig i det färgglada vattnet. Förtrollad. Nån groda klättrade upp, en annan ner, en tredje satt bara och gapade ut i tomma intet fullkomligt lobotomerad. Förmodligen var det bara minuter jag stod där och glodde egentligen. Men det var hypnotiskt och tryggt och svindlande för mitt treåriga jag. Av någon anledning har grodorna i fontänen fastnat hos mig, för varje gång jag hör Gipsy Kings Caminando por La Calle eller Eros Ramazzottis La Cosa Mas Bella så slungas jag tillbaka till den blåa grodfontänen med en jävla fart.

Men det var egentligen inte allt. Men jag tar inte personligt ansvar för resten.

På den här tavernan – eller om det var en helt annan taverna, en helt annan ö, ett helt annat år – så fanns det en enarmad bandit. En spelmaskin, ni vet, som på finlandsfärjorna och alla sunkhak. När maskinen inte användes eller spelades på, så rullade en förinställd animation på den lilla skärmen. Det föreställde en pinuppa i små kläder och klackskor, som stod och dansade och vickade lite inbjudande ena foten. Ungefär en gång i minuten så bröts mönstret och hon drog av sig sin topp och visade brösten. Både vulgärt och sexistiskt, men det brydde jag och min syster oss inte om då förstås. Vi stod och väntade, väntade, väntade, sen drog pinuppan av toppen och vi skrattade som små grisar för att man fick se tuttar. Sen började proceduren om. Väntade, väntade, en minut, toppen ryker, skratt. Sådär höll man på, kväll in och kväll ut. Digitala tuttar och blåa grodor i en fontän.

Otroligt vad man var tråkig som barn. Platt. Lättroad. Men väldigt lycklig? Ja, i alla fall som jag minns det.

 

Författare:
Redaktionen

Fotograf:
Per Larsson

 

Pin It on Pinterest

Share This