Mitt musikminne: Dear Sara

4 jul, 2021

Dear Sarah pressbild

– Under årens gång lyckades musik bli en av grundpelarna i mitt liv och inte bara ett brus i bakgrunden. Dear Sara i mitt musikminne.

Musik var mest som ett typ av oändligt soundtrack i bakgrunden under min tidiga barndom. Det bara fanns där utan att jag reflekterade över vad som var bra eller dåligt. Min storasyster verkade däremot snappa upp ganska tidigt vad som var bra, hon dansade och sjöng med till all möjlig musik i timmar. Det var aldrig tyst hemma. Jag var alltid tyst. Jag tror att det var en ganska bra överenskommelse mellan oss, hon stod i centrum, så jag skulle slippa.

Mina första musikminnen är alltså att det var något kollektivt för hela familjen och inte något eget. Det våra föräldrar lyssnade på, det lyssnade vi på. Det blev mycket country, folk och rock när vi körde längst vägarna från kalvmärkningar i Nordnorge till shoppingrundor i Kiruna. Min bonuspappa och mamma körde en ganska skruttig Mercedes som bara kunde spela kassettband.

”Even tho we ain’t got money, I’m so in love with you honey” hördes från högtalarna. Alla sjöng med. Jag kollade mest bara ut och var less på den här skiten.

En dag hände det något märkligt. Vi satte oss i bilen och just när jag var redo för att de gamla välbekanta tonerna skulle börja spelas, så kom något annat. Det var ett halvskevt gitarriff som överraskade mig, och plötsligt hördes en röst som var ännu skevare. Nej jag hade aldrig hört något liknande. Det var mitt allra första möte med Håkan Hellström. Något som i framtiden skulle prägla mitt tonårsliv, där jag med mascara-svarta tårar skulle stå som 17-åring på Way Out West och skrika mig hes av hjärtesorg till Håkans toner. Men där och då visste jag ingenting. Jag bad mamma höja volymen och blundade medan En vän med en bil dånade från Karesuando hela vägen till Göteborg.

Lars Winnerbäck dök upp i mitt liv när jag var runt 9 år. Pappa hade ett album som hette Vatten under broarna. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på det, jag brukade gå runt byn i timmar och lyssna på de melankoliska melodierna och texterna. Började själv också skriva. Drömde om att bli kär och hjärtekrossad och flytta söderut. Winnerbäck har följt med mig sedan dess. Och visst blev jag kär och hjärtekrossad; under gymnasieåren i Luleå och senare på mina äventyr långt hemifrån.

Under årens gång lyckades musik bli en av grundpelarna i mitt liv och inte bara ett brus i bakgrunden. Här har jag gjort en spellista med låtar som betytt mycket för mig och inspirerat mig enormt.

 

Fotograf:
Studio Collin

 

Pin It on Pinterest

Share This