Mitt musikminne: Daniel4ever

12 dec, 2021

Daniel4ever

Daniel Boyacioglus från Daniel4Ever gästar i dag mitt musikminne och berättar om hur det kom sig att han blev poet.

Jag minns inte exakt vilket år det var. En tid innan rapparen Common kom med sitt fjärde album Like water for chocolate. Han skulle uppträda på Münchenbryggeriet och vi hade biljetter. Vi gick på gymnasiet fortfarande så det är åtminstone 21 år sen. Men det kan ha varit hösten ’99.

Sångaren Bilal var med på den turnén och snodde halva showen. Han var tidigare okänd för mig och blev snabbt en ny favorit. Jag tror det var vår vän Marcus som hade bäst koll på Common, som hade fått tag på läckta spår från den kommande plattan och lyssnat sönder dem. Och pratade om inget annat.

Jag hade inte ens en dator eller internet på den tiden. Men jag kunde rappa och det triumferade allt. En annan kompis gjorde beats, han stod också ganska fri i den nördkultur som omgav hiphopen på den tiden. Jag gjorde det till min tillgång att inte ingå i den. De andra kunde googla och enkelt lära sig alla datum och sånt när olika album var släppta, vad olika artister egentligen hette och så vidare. Jag fokuserade på vad artisterna gjorde på sina plattor, om det var bra rap eller inte.

Jag tyckte Common var bra men töntig. Det var den kommande fjärde plattan som senare på riktigt gav honom en plats i mitt hjärta. Sen hände också nånting på den här konserten som förändrade mitt liv.

För det första var han minst en timma sen. Förutom det var det ofta enkelt att ta plats längst fram. De riktiga hiphoparna bråkade om platserna längst bak. Vi var inte ett sånt gäng. Det de andra tyckte var tufft tyckte jag var töntigt och mina polare var i det avseendet som mig. Så vi stod där framme och väntade. Precis nedanför scenkanten. Jag hamnade mellan två medhörningshögtalare, så kallade monitorer, de som är vända in mot scen, mot artisten och musikerna. De står vanligtvis på scengolvet och luckan mellan dom två högtalare jag stod emellan utgjorde en naturlig plats för rapparen att stå på när han ville gå ända fram till scenkanten.

Vid flertalet tillfällen stod Common precis ovanför mig och rappade. Och under en låt en bit in på konserten, när han hunnit bygga upp en ordentlig svettning, satte han sig på huk ovanför mig, la en hand på min axel och rappade en hel vers till mig. Med varje huvudgungning forsade svett från hans ansikte rakt ner på mitt. Jag lät den komma. Jag betraktade det som ett dop. Mitt andra. Jag är döpt in i den Syrisk-ortodoxa gemenskapen. Och nu blev jag alltså döpt igen. In i hiphopen.

Jag stod med ansiktet rakt uppvänt mot hans och lät mig översköljas. Jag visste att det var ett dop från första svettdroppe och tog emot det så högtidligt jag kunde. Jag kan ha blinkat till vid nåt tillfälle när en svettdroppe landade i ögat. Men i övrigt var jag helt stilla. Efter dopet och fortfarande mitt i konserten tog jag en stund för mig själv. Slöt jag mig i mina tankar och sa till mig själv: Härmed inleder jag mitt nya liv. Nu vet jag vem jag är. Den som talar sanningen till folket.

Inte långt efter det tog jag studenten. En månad in på sommaren ryckte jag in i lumpen. Redan under lumpenåret tävlade jag för första gången i Poetry Slam och kvalde i olika omgångar till SM. Tre veckor efter muck blev jag svensk mästare första gången. Och sen var jag poet.

Författare:
Redaktionen

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This