Mitt musikminne: Bim Eriksson

21 nov, 2021

Bim

Bim Eriksson är aktuell med hyllade serieromanen Baby blue, en Kallocain-inspirerad berättelse där samhället bannlyser ohälsa, sorg och osäkerhet och i dag gästar hon mitt musikminne.

Jag minns allt som en trailer, ni vet, korta fragment, korniga sekvenser, urvattnade färger som från gamla VHS band. Det kan tänkas ofarligt, men minnet av den sommaren hugger också tag i mig, så som någon som är arg håller hårt om båda dina armar. Min puls slår hårdare när jag försöker minnas.

Vi levde som i en bubbla hela den sommaren, Vanessa hade precis flyttat hem från Danmark, från samma konstskola som jag flyttat hem från bara några månader tidigare. Jag var nydumpad. Veronica Maggio hade just släppt Satan i gatan. Jag grät mig ur min anställning som gatuvärvare för Amnesty. Och early adopters som vi var, så hade vi precis fått både Spotify och Twitter i våra telefoner.

Musik fanns nu i obegränsat utbud, Stockholms gator låg sopade framför oss, vi var blonda och taniga, klädda i stora fuskpälsar och bombarjackor. Varenda sekvens av den sommaren minns jag som en musikvideo, en sinnessjuk mashup av låtar, som knyter ihop ett minne till ett annat, tills de knappt går att skilja från varandra.

Skruvar vi upp ljudet hörs låtar som Savage Skulls och Marcus Price remix av Familjens Det var jag, Pumped up kicks av Foster The People, Rebecca och Fionas Bullets, Dansmusik av Den svenska björnstammen.

Om dagarna satt vi på Blooms Bageri på Sankt Paulsgatan och väntade in natten. Vi drack kaffe, läste Joseph Brodsky och tittade på förbipasserande. Ibland skrev vi någonting om sorg eller om längtan, ibland ritade jag av Vanessa. Vi pratade aldrig om sorgerna vi bar på, vi hade inte lärt oss det än, men vi kunde läsa det mellan raderna i varandras dikter och anteckningar.

Mitt nittonåriga jag hade länge drömt drömmen om staden, om likasinnade, om ramar som inte var så strama. Det var som att sommaren 2011 hört mina böner och jag tuggade i mig allt jag kunde få likt ett hungrigt djur.

På nätterna mötte vi män som aldrig ställde några frågor tillbaka, klubbvakter som inte ville se någon legitimation, trånga dansgolv och nattmat på Solnagrillen vid Bysistorget.

Hela sommaren sov vi på en madrass i källaren hos Vanessas föräldrar, när vi vaknade åt vi chips och snabbnudlar till frukost. Sen började vi om igen, framför den stora badrumsspegeln ställde vi oss och undrade vilka vi ville vara ikväll.

Ur våra mobilhögtalare på handfatet rasslade Justice som ett mantra; We are your friends, you never be alone again. Och jag visste att det var sant.

 

Fotograf:
Johanna Arnström

 

Pin It on Pinterest

Share This