Mattias Alkberg: ”Att ha kvinnliga förebilder är helt självklart”

av | apr 12, 2021 | Artiklar, Framsida Startslider, Intervjuer, Ny musik

Poeten och låtskrivaren Mattias Alkberg är aktuell med sitt 30:e album Häxor som innehåller tio berättelser om livet i en patriarkal värld. För Popmani berättar han om kulturella influenser, avslappnade rockmän och hur han skickade sina demos till en potentiell häxa.

Mattias Alkberg har en lång och produktiv karriär bakom sig. Han började som sångare och gitarrist i The Bear Quartet som skivdebuterade 1992 och släppte samma år sin första diktsamling Separerade ägg. Flera diktsamlingar och album senare är han främst känd för sina soloalbum, sin poesi och som frontman i punkbandet Södra Sverige. Nu är poeten och låtskrivaren aktuell med sitt 30:e album Häxor som passande nog släpptes på skärtorsdagen.

Tanken var att Alkberg tillsammans med sitt band skulle jamma fram albumet under en lång sommar i replokalen. Men när pandemin ändrade planen och studion redan var inbokad fick han i stället skriva hela albumet i förväg under en månads tid. Temat växte fram som en nödvändighet på kort tid och albumet består av tio berättelser om livet i en patriarkal värld, ur ett kvinnligt perspektiv. Han berättar att det infann sig en viss nervositet över hur skivan skulle tas emot och tidigt i processen vände han sig utåt för att få råd.

– När jag hade gjort några demos konsulterade jag en som jag trodde var häxa, faktiskt, men som inte var det. För att kolla så att jag inte gick över någon gräns jag inte känner till. När jag fått okej från henne utvecklade jag temat. La till grejer så att det skulle vara mindre jag och mer…inte vet jag, du, kanske? En kvinna helt enkelt.

Det visar sig vara fotografen Anna Drvnik han kontaktat efter att ha sett henne dela ”häxgrejer” och industrimusik på Facebook. Alkberg beskriver det som en värld där texter ses på i ett annat ljus, en plats han inte befunnit sig i musikaliskt särskilt mycket men som inspirerar honom. Vi konstaterar att det självupplevda annars ligger i tiden och har hög status i kultursfären. Han markerar att albumet inte handlar om att kunna förklara, eller förstå, hur det är att vara kvinna.

”Ingen förväntar sig att
en deckarförfattare är yrkeskriminell.”

– Jag berättar historier utifrån något slags diktjag som råkar vara kvinna. I popmusik är det så, mer än i andra uttrycksformer, att man lätt blir anklagad för att appropriera grejer. Det är så vanligt att man är en personlig avsändare och inte kan berätta en historia. Det är inget konstigt när man skriver en roman eller gör film att använda andra perspektiv än sina egna. Ingen förväntar sig att en deckarförfattare är yrkeskriminell.

– Alla har sina egna narrativ nu för tiden. Sommar i P1 fyller ingen funktion längre eftersom alla jävlar upplever deras historia som så viktig och lägger upp det på Facebook eller Instagram.

Jag påpekar att många konstnärer beskriver grävandet i sig själva som något terapeutiskt. Alkberg menar att han helt enkelt är en icke-jagstark författare. Det terapeutiska för honom är själva görandet: skrivandet och skapandet. Vad han sedan sjunger om är mest påhittat samtidigt som han kanske berättar mer om sig själv än vad han förstår, tänker han. Aktivt rotande i sig själv, terapisessioner eller diagnosutredningar undviker han dock. Det vill han inte veta.

–  Visste jag mer om mig själv skulle jag kanske skriva mindre. Att jag skapat så mycket har räddat mig från terapi och psykofarmaka, säger Alkberg men avslöjar vidare att han ibland luras lite med lyssnarna:

– Ibland lägger jag in mitt namn i titlar och så för att det ska verka vara personligt, men det är som ett internt skämt bara för mig. Böckerna jag skrivit under pandemin är nog det mest självbiografiska jag gjort eftersom jag haft så lite intryck.

Inspirationskällor utanför jaget finns det gott om i hans liv. På just den här skivan har han hämtat inspirationen hos sina döttrar, fru och vänner. Men en hel del har även hämtats i kultur och litteratur. Han står framför sin bokhylla och räknar upp en mängd kvinnliga kreatörer. Författarna Karin Smirnoff, Kerstin Ekman och Kathy Acker. Dramatikern Sarah Kane som tog livet av sig i ung ålder. HBO-serien The Handmaid’s Tale.

– Jag är uppvuxen med Grupp 8 som barn. Att ha kvinnliga förebilder snarare än manliga är helt självklart. Ibland känns det äckligt att säga eftersom jag är man. ”Åh vilken frisinnad och härlig snubbe det här var då”.

”Jag ville också göra den här skivan
för att säga farväl till rock.”

Alkberg lyssnar även flitigt på musik och snöar in sig på olika artister eller genrer. Inför det här albumet har han lyssnat på Funkadelic, Parliament och hela Kate Bushs diskografi. Ljudbilden har en tydlig livekänsla med flera långa outron. Det är rockigt, vilket ironiskt nog verkar grunda sig i hans rädsla för att bli en rockgubbe. Han hänvisar till Ulf Lundell och Tomas Andersson Wij som referens för den typ av musik han är trött på och samtidigt fasar för att göra själv.

– Jag tycker att nästan alla män blir sådär efter ett tag, vill berätta sitt livs historia med lite mörkare röst än vad de haft innan. Jag ville konfrontera det snarare än att bara bli det. Då gick jag all in i rocksoundet i stället och hoppas det märks att texterna är annorlunda, säger han och berättar vidare om sin relation till de självsäkra, avslappnade rockmännen:

– Lös rock, typ Rolling Stones, är tyvärr ofta jättebra musik. Det är musik gjord av och för män som älskar att kvinnor älskar dem. Det är så jävla självupptaget ofta. Det finns någon gammal Guns N’ Roses-video när Slash har glömt ringen på Axl Rose bröllopsdag. ”Oj, typiskt killar”. Det är sån carefree attityd som jag fan inte tål. Killar har alltid kommit undan med det. Musikaliskt blir det bra när man har sådant självförtroende men man måste stänga av all IQ och EQ för att kunna lyssna på texterna.

Alkberg landar i att han nog är klar med rocken. Han lyssnar just nu mycket på Ariana Grande, pop och R’n’B och skulle vilja gå mer åt det hållet framöver.

– Jag ville också göra den här skivan för att säga farväl till rock. Jag tror inte jag kommer hålla på med det längre. Antingen vill jag hålla på med elektronisk popmusik, Rn’B eller mer extrem musik som med Södra Sverige.

Både Södra Sverige och Alkbergs andra projekt har inte sällan en samhällskritisk underton och han berättar om sin inställning till att skriva om åsikter kontra känslor.

– Förr ansågs det svårt att skriva om känslor och lätt att vara politisk. Det har att göra med patriarkatet, såklart, och att män har svårt att prata om känslor. Det var bara mäns rock som räknades. Jag har aldrig gått med på det utan tycker att det är svårare att ha åsikter. En känsla behöver man aldrig försvara, men en åsikt behöver man stå för. Tidsandan nu är så jävla upptagen med att sätta dit andra att man inte har egna åsikter längre.

Mattias Alkberg har, tidsandan till trots, en egen röst och vågar tänka annorlunda. Han skriver på diktsamlingar, ska börja jobba på en ny skiva och hade han själv fått välja hade han skrivit tills han stupade, säger han. Han förblir en sällsynt figur i Musiksverige, mer intresserad av konst än av människor, inklusive sig själv. Sådana konstnärer behövs också.

Läs även vår recension av albumet Häxor här.

 

Författare:
Josefin Östby, Skribent

Fotografi:
Petter Löfstedt

Pin It on Pinterest

Share This