Markus Krunegård: ”Jag har levt med rastlösheten jämt”

25 maj, 2021

Markus Krunegård intervju

Markus Krunegård är en av de mest kännetecknande artisterna för den svenska musikscenen sedan ett drygt decennium tillbaka. Man får känslan av att han är ständigt aktuell, men den 28 maj släpps hans efterlängtade sjunde studioalbum. I månadens intervju berättar han om sin skapandeprocess, rastlöshet och om platsen från vilken han skickar ut musiken.

Det är inte utan nervositet jag väntar på att Markus Krunegård ska ringa upp. Flera formativa ögonblick från mina tonår är för alltid associerade med bitar ur hans låtskatt – något som verkar vara regel snarare än undantag, av artistens ständigt stigande popularitet att döma. Markus Krunegård solodebuterade 2008 med det flerfaldigt Grammisnominerade Markusevangeliet. Men kunde redan då kännas igen som sångare i Hets och Laakso, band som också de präglat den svenska indiefårans utveckling.

Under sin karriär har han samarbetat med flera stora namn och 2019 startade han sitt andra skivbolag, <1000. Senast sågs han i Så mycket bättre, där de medverkande var fler än vanligt, och för första gången avlöste varandra enligt ett slags rullande schema. Men med tolkningar som Sett henne, av Silvana Imam, och Jakob Hellmans Tårarna, tillhörde Markus Krunegård det fåtal som deltog veckan ut. Och den 28 maj släpper han nytt. Artistens sjunde soloalbum som har titeln TUTTI FRUTTI – från lokalen under sushin, ett namn lika suggestivt som deskriptivt.

– Tutti frutti är som en vackrare omskrivning av spretigt, vilket kanske alltid har varit min grej. Men spretigt låter så negativt. Om man hittar på ett bra ord istället så blir man glad att det är spretigt. Jag blir glad av tutti frutti.

Att det dessutom rimmar på Linus Lutti, namnet på en kompis som förekommer i en av albumets låtar, tycks ha avgjort saken. Markus Krunegård erinrar sig hur titeln blev till: “fan, det här är ett kanonord!”. Titelns andra del beskriver han som en geotaggning.

– Under sushin, det är där jag sitter. Det är superkonkret. Det är härifrån jag skickar ut den här musiken till alla som sitter permitterade i karantän, eller vad det heter.

“Eller vad det heter” – ett sådant tillägg gör det inte svårt att ana en trötthet inför pandemin. Vi uppehåller oss inte någon längre stund vid ämnet, men Markus Krunegård påminns om en till dimension i albumets titel, och fyller ut sin egen rätt sparsmakade utsago:

– Det här året tror jag fler än någonsin kommer att minnas var de var. Lite som när ett särskilt lag har vunnit någonting, eller när 9/11 skedde, då tror jag de flesta minns vad de gjorde. I år kommer man minnas var man befann sig, och för många var säkert det vid köksbordet. Men för mig var det här, i lokalen under sushin.

“I stället för L.A. sitter du vid köksbordet med mig” tänker jag då och antecknar det – en nyckelrad bland många från Rastlöst blod, Markus Krunegårds femte album från vilket hitten Du stör dig hårt på mig snabbt ockuperade dansgolv och fansens pophjärtan. Så anmäler sig frågan om just rastlöshet, detta svårdefinierade tillstånd som väl framstått som profilerande för artisten.

– Jag tycker att det är ganska meningslöst att göra samma sak två gånger. Om man gör musik och den ena låten blir progressiv rock, så kanske den andra är en danslåt, och den tredje en punklåt. Jag har levt med rastlösheten jämt.

Markus Krunegård intervju

Även om rastlöshet är besläktat med impulsivitet ibland, vidhåller Markus Krunegård att bra rim och bra synthljud går före en låts reklamradiopotential. Att polera en låt till förbannelse, som han uttrycker det, kan ge ett anonymt resultat. Med det förbehållet utmärker sig ändå TUTTI FRUTTI – från lokalen under sushin som ett osedvanligt producerat Markus Krunegård-album. Han säger att vartenda ljud är valt, att slumpmoment visserligen är oundvikliga när man skapar musik, men att han aldrig förr jobbat med sin egen musik på ett så här skulpterande, konstruerat sätt.

Om man backar man bandet lite, visar sig arbetsmetoden hänga ihop med en nyväckt lust att ta sig själv på allvar.

– Det råkade bli ganska mycket material, och så kände jag – hybris eller ej – att “här är det mycket bra låtar, jag vill få ut dem”. Sen blev det tydligt efter en stund, om det var i höstas, att de delade upp sig i två fåror.

De två fårorna blev sedermera till två album, av vilka det senare planeras att släppas i höst. Vid intervjutillfället återstår bara någon vecka innan också det ska vara färdigt; en mer traditionell Markus Krunegård-skiva, säger han och låter nästan generad, en gitarrskiva. Till skillnad från TUTTI FRUTTI – från lokalen under sushin, som han ger den genremässiga etiketten “retrofuturistisk”. Att släppa två album inom loppet av ett halvår torde i sig självt  hindra rastlösheten från att avskrivas.

– Rastlöst, eller urskillningslöst, eller vad det nu är. Något är det som är löst i alla fall.

Markus Krunegård skrattar. Ibland ironiserar han så subtilt över sina framgångar att han förutom charmig även framstår som lite kryptisk. Kanske är det ett tecken på integritet. Kanske kan det förstås i ljuset av den metafor han låter gestalta känslan av att bli fotograferad.

– Det är lite som att slå upp sovrumsdörrarna och komma in på ett dansgolv på Silja Line klockan två på natten.

Markus Krunegård intervju 2

Huruvida det är Silja Line som åsyftas i Korallreven & Vintergatans slagkraftiga passage I storstadsdjungeln, i landsortsstormen / Finlandsbåten, psykakuten / Rosenbaden, socialen / mänsklig värme, snälla kom närmre vet jag inte, däremot att budskapet blivit laddat med symbolik även utanför sitt direkta sammanhang. Före detta S-partiledaren Mona Sahlin har tatuerat in den sista raden på sin överarm, och låtit samma citat pryda försättsbladet i sin självbiografi från 2020. Det är ett välkänt, men långt ifrån unikt, exempel på den solidaritetstanke man som åhörare med lätthet läser in i Markus Krunegårds texter. Han varken förfäktar eller avfärdar tolkningen.

– Vi har ju massa åsikter, tankar och idéer. Jag har sällan som målsättning “nu ska jag skriva hur dåligt jag tycker det är med privat vård”. Men det lyser kanske igenom ändå, och det är bara härligt.

Det är rätt basic grejer, tycker han, att förespråka jämlikhet, och att känna sympati med människor som blir orättvist behandlade. Men som låtskrivare framhåller han att andra teman står i förgrunden, det existentiella, som väl på sätt och vis täcker in hela livet.

– Det känns som att många som gör musik eller skriver poesi eller målar utgår från en frågeställning eller tes, men för mig är det väldigt mycket dagboksverksamhet. Det är mitt liv med mina tankar och funderingar som står i centrum, och då blir det rätt existentiellt.

Detta gäller inte minst TUTTI FRUTTI – från lokalen under sushin, som Markus Krunegård samförfattat med flera andra låtskrivare. Skivans avslutande titel, Aldrig vart såhär Gammal förut, är måhända självskriven, men representerar upplevelsen av att varje ny ålder medför nya frågor. Känslan av förvirring och kaos, att inte veta vad fan man ska göra, försvinner inte, menar han, även om man i takt med att man blir äldre förflyttar sitt fokus, och alltjämt ger råd åt andra människor.

Sedan ifrågasätter han idén – är det för allmängiltigt att tala om en existentiell tematik? Förmodligen inte. Förmodligen är Markus Krunegårds förmåga att balansera det generella och det specifika en framgångsfaktor, som bidrar till att så många känner igen sig i hans låtar. Hur beter man sig nu? sjunger han upprepade gånger i nyss nämnda låt, en fråga jag ställer mig dagligen, och antagligen många med mig.

”Jag bestämmer vilken skog jag ska springa i,

och så springer jag i den.”

Den som på ett eller annat sätt sysslar med konst har nog någon gång känt sig tudelad inför att berätta om sin konst, lex “att skriva läsaren på näsan”, istället för att låta verket tala för sig självt. I botten är det kanske en fråga om ansvar – hur långt bör upphovspersonen hållas ansvarig för publikens mottagande? Markus Krunegård närmar sig den här svårigheten när han i en pressrelease konstaterar att “det var lättare att skriva texter än att skriva något om dem”. Genom att beskriva sin konstnärliga process i mer abstrakta ordalag lyckas han undvika att gå i fällan.

– Det är ett flöde, en känsla, en rubrik som jag sedan följer. Som att jag bestämmer vilken skog jag ska springa i, och så springer jag i den.

Om så, får man tro att Norrköping utgör en av Markus Krunegårds skogar, och hans finska arv en annan. Av den förra syns föga på TUTTI FRUTTI – från lokalen under sushin, men på Ville så mkt mera än o bara Fantisera sjunger han om “aftonbön på båda språken”. Låten är en blandning av Markus Krunegårds egna upplevelser och hans mammas, till exempel är raden kvittot då / flicka lilla / du trodde de skrek vittu och ville dig illa illustrativ och hämtad direkt ur verkligheten.

– Det är rakt av något hon var med om när hon flyttade hit. Det är jobbigt i sig att byta land, och sedan bara “ja, till och med på matbutiken så skriker de fitta efter mig när jag har handlat”.

Trots att han skrattar till åt det dråpliga missförståndet, är han ärlig med att han har reflekterat mycket kring sitt så kallade mellanförskap.

– Någonstans har jag väl konstaterat att man bara har en barndom, och jag har min. Av någon anledning återkommer jag dit omedvetet.

Markus Krunegård intervju

Men hur fungerar det då att skriva tillsammans med andra? Rimligen förutsätter det att man springer samma elljusspår. Markus Krunegård säger att det är rätt ensamt att skriva musik, men att han ändå drar sig för att samarbeta om det inte finns någon naturlig ingång. Inte när han skriver till andra artister, men när han själv ska stå i centrum.

– Att jag skulle vara den man skriver till, det blir lite som att ha något slags bjudning när man bara känner att alla måste trivas, och man springer omkring och frågar om folk vill ha mer kaffe eller mer vin. Jag blir stressad av bara tanken.

Men han blev motbevisad när låtskrivarna Noonie Bao och Linus Wiklund ville skriva ihop till TUTTI FRUTTI – från lokalen under sushin; Markus Krunegård säger att de är goda vänner och att det kändes väldigt enkelt med dem. Han betonar vikten av trygghet i termer av att “kunna dra ner brallorna på varandra”, vilket säger en del om processens sårbarhet. Ut på andra sidan samarbetet kom Sentimental Attack, 91:an och Bonnie Hill Dr., vars underfundiga melodi bekräftar ordspråket att slå sina kloka huvuden ihop.

På uppgivet smäktande Det var en gång i Lissabon hörs Klara Söderberg, mest känd som ena halvan i First Aid Kit, som tidigt imponerade på Markus Krunegård. Duon var förband åt honom redan 2009, och att nu få höra Klara Söderberg på svenska är något speciellt. Markus Krunegård säger att han är tacksam. Och det är nog en fördel, att kunna känna tacksamhet som artist, trots att pandemin brett ut sig som en blöt filt över hela kultursektorn och omöjliggjort snart sagt alla former av publikmöten. Förra sommaren var den första sedan 2001 som Markus Krunegård var ledig, och han säger att det var skönt, men det går inte att ta miste på hans längtan efter att spela inför publik igen.

– Att släppa musik är alltid kul, men det är roligare att röra sig bland människor. En publik är det finaste man kan ha.

När han spelar inför publik påminns han om att fler än han själv har glädje, eller nytta, av musiken – att skapandet inte bara är att ”gå sin egen lust till mötes”. Att släppa TUTTI FRUTTI – från lokalen under sushin, utan någon efterföljande turné, blir som att föda en gemensam underhållningsbrasa med lite filer, säger han.

– ”Kolla vad bra de brinner”, typ.

Markus Krunegård är knappast ensam om att vittna om brist på meningsfullhet under det gångna året, och smolket i bägaren blir gissningsvis än tydligare för den vars sysselsättning är tänkt att komma en publik till gagn. Målet med livet är inte att räkna streams, slår han fast. Det lär de flesta hålla med om. Men med två album i pipen och en trogen, till och med växande, följarskara, torde Markus Krunegård kunna se tämligen ljust på sin framtid. Aldrig vart så här gammal förut / O den sanningen tar aldrig slut / Hur beter man sig nu? Ja, frågan förblir obesvarad. Och det finns något väldigt hoppfullt i den insikten.

 

Författare: Rut Berling
Fotograf: Alma Bengtsson  

Pin It on Pinterest

Share This