Makthaverskan besitter en sådan kraft i sin musik och i sitt uttryck att det inte är utan att en blir lite förundrad första gången en hör dem. Makthaverskan har helt enkelt makt över musiken och sina texter och det de skapar tillsammans blir helt enkelt kompromisslös musik som golvar en totalt utan att be om minsta lilla ursäkt. Läs om Makthaverskans turnéliv, favoritchips och om spännande nyheter. 

Fotograf Amanda Båmstedt

Fotograf Amanda Båmstedt

Jag traskar ned mellan industrilokalernas byggnader, regnet har precis hunnit torka från asfalten. Väl framme får en gå ned för trapporna och in i en källare för att finna Makthaverskans härligt inbodda replokal. Bandet har nu hunnit landa ordentligt sedan den intensiva USA-turnén och har samlats för att repa direkt efter intervjun.

–  Det har varit intensivt och skitroligt, det var det bästa som har hänt oss tror jag, eller mig i alla fall, säger Maja Milner. 

– Det var mycket åka bil, men men jag åker ju hellre bil där än här, säger Gustav Andersson.

Men hur dödar en då bäst tid när en spenderar timmar och åter timmar i en bil åkandes mellan scenerna? Bandet berättar att Hugo härskar över spellistan och playknappen och Hugo passar på att poängtera att han är den enda som faktiskt har musik med sig. Avsaknaden av ordentligt kaffe och vanligt snus var också påtaglig så som den lätt kan bli när man är på drift, men de upptäckte också bra och mindre bra chipssorter som de entusiastiskt berättar om.

–  Vi äter chips och snackar, det blev mycket deeptalk och fika i bilen, säger Maja. 

–   Men framförallt blev det mycket chips, vi testade mycket nya sorter, mycket amerikanska chips. Bland annat så upptäckte jag pickelchips, det var en riktig höjdare faktiskt, fyller Hugo Randulv i. 

 Jag köpte ju något riktigt vidrigt som jag bara tog en halvt bett på, det var ett sådant där fläsksvål, torkad gris med citronsmak, riktigt tokigt var det. Jag ville mest bara testa för att det var så konstigt. Det var det äckligaste jag har ätit på länge, fortsätter Maja.

Efter ett ordentligt turnérande runtom i USA förra året med spelningar på bland annat branschfestivalen SXSW i Texas och i San Fransisco har de hunnit stå på många scener och när en frågar om de har haft någon favoritscen nämns lite olika ställen men det finns dock ett minne från långt ner i Texas som sticker ut lite extra.

– Vi spelade längst ned i södra Texas, det var väldigt varmt, fanns en liten pool och det var mest mexikaner där som var jättesnälla. 

– Vi spelade på en gammal bio och de bodde väldigt mysigt med en liten miniträdgård, publiken var jättesnälla också. Jag satt i en bil efteråt med några tonårskillar och drack bärs och pratade, de var typ kära i mig, de var jättegulliga verkligen, små poppare, säger Maja och hela bandet brister ut i ett gapskratt. Sedan gillade jag den sista spelningen på SXSW också. Det kändes som att en var lite utpumpad och trött på festivalen i sig men vi tänkte att vi dricker väl mycket och sen har vi det gött så blev det väldigt bra sen när det släppte. 

– Så för och sammanfatta så var det väl roligast lite här och var, säger Palle Wettmark. 

”Det ska låta råare och inte så mysgulligt utan mer rakt på”

När en lyssnar på Makthaverskan slås en av kraften i musiken, här är det ingen som ber om ursäkt för någonting. Istället river de på i 120 utan minsta rädsla för den där råa ärligheten som river tag i lyssnaren. Med tristessen och ångesten som drivkraft kommer en långt och det finns nog inget annat band som beskriver den gråa vardagen lika bra som dem. Irma berättar att det nog har lite att göra med hur de spelar, att de var så unga när de började men att det än idag kan bli trötta redan efter en låt på grund av all den kraft de lägger ned i den. Men hur nådde de då fram till sitt signifikanta sound?

–  Jag tror att folk som gör popmusik är generellt sett rädda för att det ska låta för hårt. Eller uppenbarligen är det så, för den mesta popmusiken låter mjuk och snäll och vi alla har väl inte varit så intresserade av det utan haft i åtanke att det ska låta råare och inte så mysgulligt utan mer rakt på. Jag tror också att det har att göra med att vi var så unga när vi släppte första låtarna, då hade man den nerven i sig och den har bara suttit kvar och det är det som har blivit Makthaverskan på något sätt. Även om vi kör när vi är trettio eller fyrtio så kommer nerven vara kvar i 16-17 liksom, det är så det blev bara, berättar Maja. 

– Jag tror vi strävar efter att det ska låta makt som vi brukar säga, vi strävar efter att det ska ha ett sound som låter makt. Sen har nog alla olika uppfattningar om hur det låter exakt men vi försöker enas över någonting som låter mäktigt, säger Palle och lyckas sammanfatta kärnan i Makthaverskan. DSC_0130

Just nu befinner sig Makthaverskan även i en intensiv låtskrivarperiod och håller på att skriva låtar till en ny skiva som eventuellt släpps i början av nästa år, om allt flyter på som det ska. Parallellt med skapandet av den nya skivan arbetar de också på mer vanliga jobb för att få ihop ekonomin och även om de har blivit omskrivna av musikjätten Pitchfork så behåller de båda fötterna stadigt på jorden med musiken som kärnan i sina liv.

– Folks största missuppfattning om oss är att vi är musiker, alltså vi är ju musiker men alla jobbar eller pluggar, alla har sitt liv och så har vi det här som kärnan i våra liv. Jag jobbar heltid, jag ser mest på mitt liv så. Jag kan tänka mig att Pernilla Wahlgren ser sig som en artist, det är så hon tjänar pengar, men för mig så tjänar jag ju pengar på mitt jobb och så har jag det här som andra verkar tro att det är så mycket större än vad det är. Visst att det har skrivits om oss och att vi har turnerat men när vi är hemma så är vi bara vanliga personer som vem som helst och ibland får man spela och få lite uppmärksamhet men det är ju inte något som händer varje dag, att man blir uppmärksammad för att man gör musik. För mig så handlar det inte om pengarna men man hade velat få lite mer betalt och inte gått back för att man ska spela. Eller till exempel att man måste jobba heltid, eller till och med mer än heltid för att ha råd med alla utgifter, det är klart att det hade varit gött om man kunde få lite lön, tiden räcker ju inte till. Vi har hållit på så länge, man hade inte klagat om det kunde betala ens hyra för att göra det man älskar. Hade man gjort det för pengarna hade man gjort annan musik. Men man hoppas ju ändå att man ska kunna jobba mindre med vanliga jobb och jobba mer med det här. Men vi har ju uppenbarligen inte slutat så det handlar ju inte om det, säger Maja.

–  Jag tror ändå att det är ett problem för oss, vi vill ju göra det vi vill men vi vill ju inte byta musik för att tjäna pengar. Vi vill ju göra det vi vill och kunna överleva. Sedan vet kanske inte alla vad de vill göra, jag vet liksom inte vad jag vill göra och då är det ju lite så att en måste ha något att leva för, en slags motivation, säger Palle. Samtidigt vet man hela tiden i bakhuvudet att man inte kommer tjäna pengar på det här så att man klarar sig. Man måste ha ett vanligt jobb. Samtidigt är det det här man vill syssla med, klart man har ett liv vid sidan om, jag ser inte det här som ett jobb, jag ser det som ett intresse som jag lägger mycket tid på, som någonting roligt.

Att det är riktigt svårt att försörja sig på enbart musik är bara att konstatera, endast få lyckas och har den turen. Bandet och jag filosoferar vidare, kanske om en är med i Allsång på Skansen?

–  Det är som att vinna på lotto. Lite som Måns Zelmerlöw eller Little Jinder, det är som att skrapa en lott. Jag tror också helt ärligt inte att vår musik kan slå på det sättet. Jag tror att om vi slår så blir det så som det är nu fast bara lite mer för jag tror inte att jedeman och vanliga svenssons vill höra Makthaverskan på radion. Vissa låtar ja, men inte generellt. Det är därför man tjänar pengar när man gör det som de flesta vill höra, konstaterar Maja. 

– Vi kanske får en one hit wonder någon gång som vi kan leva på resten av våra liv fyller, Irma Krook i. 

– Man har ju ändå lekt med tanken, fan om vi inte skulle skriva en Avicii-hit och sedan leva på det, säger Hugo och hela bandet börjar skratta. Tanken på Makthaverskan i Avicii-skrud med tunga är nästintill absurd.

Om ni nu skulle skriva en one hit wonder, vad skulle den heta?

–  Någonting som säljer väldigt bra eftersom vi ändå är inne på spåret, säger Gustav.

–  Ni är lurade eller ni har blivit ägda, utbrister Hugo. 

Makthaverskan känns ungefär så långt ifrån kommersiell house en kan komma, kanske är det inte heller så konstigt när en får höra vad som sätter igång deras kreativitet och inspirerar dem.

– Ångesten, tristessen och rastlösheten, att allt är så jävla tråkigt ibland inspirerar mig. Bandet nickar instämmande. Så har det varit sedan dag ett, det är lite som att vissa går och tränar. Vissa går och har band istället, det handlar lite om vad man får ut något av, säger Maja. 

– Det är ju inte mycket andra saker som man tycker känns värdefulla i tillvaron än att göra låtar och sådant. I alla fall för mig, berättar Hugo.

– Kärlek och vänner… påminner Maja och alla skrattar till igen.

 

a3014517778_10.jpg (1200×1200)

Irma Krook

Makthaverskans artwork som Irma ligger bakom har också fascinerat mig en hel del. Det känns som att det är precis i linje med er musik, har du några planer för hur det ska se ut nu framöver?

– Nej, Gud nej. Jag kommer på det sådär ett dygn innan jag ska få in det ungefär. Det är så det har fungerat innan i alla fall, berättar Irma. 

– Man har ju aldrig blivit besviken, inte det minsta. Hon satt till och med i bilen när vi åkte till spelningarna och målade med en sådan t-shirtpenna i en skakande, guppande bil och när vi frågade vad hon hade gjort för någonting så är det helt sjuka grejer som vi krängde på spelningarna sedan. De gick åt verkligen, synd att jag inte fick någon själv bara, säger Hugo.

Nästa vecka kan en även få se Makthaverskan inta den saltsänkta scenen på Festival Del Mar ute på Asperö. Så jag passar på att fråga vad den som dyker upp kan förvänta sig.

– Rätt mycket nya låtar, åtminstone två säger vi så får resten bli bonus, säger Gustav. 

Hur känns det att spela i Göteborg nu när ni har spelat på så många andra ställen?

– Det är alltid kul att spela i Göteborg. Det är nervigt här och det är gött, man slappnar av. Det kommer låta lite töntigt det här men i USA kan man slappna av på ett annat sätt, ingen känner en eller känner igen dig så man kan låtsas vara lite mer cool. I Sverige blir man lite mer naken och go tycker jag. Man känner dem man spelar för och det blir en vacker grej. I USA är det mer en häftig upplevelse. Det blir så fint tycker jag, säger Maja och resten av bandet nickar instämmande. 

Det blir ju också lite nervöst när man ska spela nya låtar för samma gamla publik. Tänk så står de bara där och det inte händer någonting, är det så fruktansvärt dåliga vi är nuförtiden, säger Hugo skämtsamt. Man vet ju lite vad man väntar sig här också, det blir alltid en sådan go fest när man spelar i Göteborg.

 

 

Pin It on Pinterest

Share This