Maja Francis: “Jag ville ha allt av mig i den här skivan”

27 okt, 2021

Maja Francis

Maja Francis har saktat ner och startat om. I månadens intervju har vi pratat med albumdebutanten om att komma tillbaka till musiken, att hitta sitt sound efter tio år och prestationsångesten som gjorde att det nästan inte blev någon mer musik.

Det har gått drygt två veckor sedan Maja Francis debutalbum A Pink Soft Mess släpptes när vi ses hemma hos henne. Albumet har blivit mycket fint mottaget. Ett släpp som varit nervöst eftersom det inte bara inneburit ett helt nytt kapitel i Francis musikkarriär, utan ett helombyte. Det kommer efter en paus från musiken som blev nödvändig efter en plötslig framgång, som efterföljdes av prestationsångest och för mycket kompromisser.

– Jag var i en process av att hitta mig själv fast den var offentlig. Jag kan inte skylla på att någon stoppade mig i ett fack, men det blev så. Jag hade skitkul och lärde mig mycket. Men allt gick fortare och fortare. Det blev mindre och mindre plats för mig. Min röst fick inte leva som jag ville och jag skrev inte alla texter själv. Det kändes som att jag lekte något slags popstjärneliv, säger Maja Francis.

Maja Francis uppträdde på P3 Guld efter två singlar och blev bokad till Way Out West för ett halvtimmesgig när hon endast hade fyra låtar att spela. Efter flera radiohitar och ett framgångsrikt samarbete med vännen Veronica Maggio drog Maja Francis sig ur sin karriär. Ett svårt beslut eftersom hon intalat sig själv att hon borde vara tacksam för genomslaget.

– Det kändes som ett misslyckande att behöva göra slut med musiken, men det fanns ingen annan utväg. Jag lovade mig själv och mina nära att jag i alla fall inte skulle sluta sjunga för mig själv. Det har jag gjort sen jag var liten och det är det jag känner att jag är här för. Det kändes som att det togs ifrån mig.

Det nya albumet blev bara till eftersom hon lyckats övertala sig själv att det inte skulle släppas. När hon nu är tillbaka är det på hennes egna villkor.

– Jag lurade mig själv att jag inte skulle släppa det, jag skrev det för mig och sen tyckte jag att det blev för bra för att inte släppa det, då kom hybrisen, säger hon och skrattar. När jag lyssnade på det kände jag att jag gillade det på ett sätt som jag inte gjort innan med min musik.

“Det är något med att få gilla
rosa och ta plats
.”

I Francis fall är det ingen magisk förhöjd verklighet som målats fram på albumet, det är en exakt kopia av hennes lägenhet i södra Stockholm. En rosaklädd alternativ verklighet högst upp i huset, som känns som att kliva in i en annan värld. Ett vidareutvecklat tonårsrum där varenda pryl är speciellt utvald, discokulor, strassbeklädda cowboy-boots, pastellrosa instrument och såklart ”what would Dolly do?” skrivet i läppstift på väggen.

Francis ber om ursäkt för att det ligger prylar överallt, men det känns snarare som att allt är precis där det ska vara. Hon tar plats i varje liten sak, precis så som hon gjort på det nya albumet A Pink Soft Mess, där varje sekund känns som att kliva in i hennes huvud. Istället för en välkurerad image där det privata skalats bort under influens av andras åsikter är det nu väldigt personligt. Det rosa och feminina har hamnat i framkant.

– Den här skivan tar mig tillbaka till det jag känner att jag är och där jag kommer ifrån, där jag är mest lugn. Jag ville ha allt av mig i den här skivan, ingen kompromiss, varken med omslag eller innehåll. Jag ville ta tillbaka min plats. Det är något med att få gilla rosa och ta plats. Texterna är ganska deppiga, det finns ett mörker i mig, men jag kan också få klä det i rosa utan att det ska tas på mindre allvar.

Maja Francis

Att hitta en ny röst
Dolly Parton blev en stor inspiration för Francis i högstadiet, just eftersom hennes femininitet inte begränsade henne. Francis började spela piano tidigt, och hennes pappa som ägt en skivbutik skrev också musik. Men det var röster som fascinerade henne mest.

– Det är röster jag har lyssnat på. Jag och mamma lyssnade mycket på flamenco-musik. Även fast jag inte förstår ett enda ord, kan jag gråta av de låtarna.

Kvinnliga röster är de som fått vägleda Maja i musiken, Parton, Joni Mitchell och Kate Bush. Influenserna syns ännu mer på det nya albumet, som gått ut på att lära känna hennes röst tillsammans med de nya producenterna Johannes Runemark och David Wikberg.

– Det har varit en jättelång process av att hitta min röst. Tidigare har jag alltid haft autotune, men jag hatar det på min röst. Det är ytterligare ett sätt att trycka in någon i en låda, det funkar för vissa men min röst behöver få sticka iväg.

Produktionen av albumet startade som ett experimenterande, utan någon slutdestination. Inspelningen fick ta ett helt år.

– När jag började skriva låtarna med Johannes så var det fortfarande i ett stadie av att jag bara skulle sjunga och behövde få ur mig lite melodier och text. Efter det blev David inblandad. Han frågade om vi inte skulle spela in lite demos, och jag kände att hela kroppen knöt sig.

“Min röst skulle styra produktionen
snarare än tvärt om.

Men de tog den tid som behövdes, testade tonarter och tempon som gav ett mer naturligt sound för Francis röst, som innan behövt klämmas in i standardiserade, kommersiella popmelodier.

– Det vi hade var verkligen tid, de var intresserade av att min röst skulle styra produktionen snarare än tvärt om. Vi ville inte lägga på ett beat innan vi hade kärnan. Det blev ett bygge, som började från min röst och ett instrument och sen lade vi på saker som vi hörde. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är för det.

Det blev ett sökande och en två år lång process, tid som Francis inte känt att hon kunnat kräva av någon annan innan.

– Jag kan inte sitta bakom spakarna, och jag skulle inte vilja det heller. Det de gav mig i tid är halva grejen med att vara producent. Jag har varit i ett letande, det är också svårt för någon att komma in mitt i det letandet. Det är inte att jag känner att alla är idioter som inte gett mig tid, men i efterhand kan jag känna att det letandet också är en producents jobb. Att få karva ut saker med dem har varit så kul.

Maja Francis

Prestationsångestens hinder
Under intervjun återkommer Maja hela tiden tillbaka till hur dåligt hon hanterar press, både utifrån men kanske främst den hon lagt på sig själv.

– Jag började kolla på mig själv så mycket utifrån istället för att bara känna. Man kan inte tänka på hur du ser ut på en bild, eller hur du låter eller hur du ska tas emot, för det tror jag gör de flesta lite sjuka. För mig är det giftigt att ha en image av mig själv utifrån, hur ska jag leva upp till den ens och vem är den personen. Någon annan får bestämma vad min musik är eller vem jag är.

Trots prestationsångesten är den nya musiken långt mer personlig än innan. Det var det enda sättet Francis kunde återvända till musiken på. Den här gången är det också hennes helt egna låttexter.

– Jag har försökt att inte tänka så mycket, utan bara skriva det som kommer. Det är personligt för det är ingen annan som varit med i det, det kan inte bli någon annans uttryck. Innan har jag inte haft självkänslan att skriva klart texter. Jag är inte bra med stress, jag kan inte gå in i studion och skriva klart en låt på en dag. När jag släppte kontrollen har vissa fattat min musik på ett sätt som jag aldrig känt innan. Det är stort.

Maja Francis

Att kalla sig artist är något Maja fortfarande är tveksam inför. Efter utmattningen är den tituleringen ett stort åtagande. Hon är noggrann med att inte trampa någon på tårna, samtidigt som hon måste sätta ner foten och göra musiken på sina egna villkor. Hon jobbar på att sluta överprestera, och att göra arbetsprocessen på sitt sätt. Något som inte alltid varit lätt som kvinna i musikbranschen.

– Min ADHD spelar in i det. Allt blir på liv och död, jag kan inte stanna. Jag fick inte min diagnos förrän jag var 27 år på grund av att jag är tjej och det finns inte så mycket forskning på det. Allt kommer ner till det. Jag vill bara omfamna oss alla och säga att vi är bra som vi är. Duktighetsgrejen kommer hälften från min ADHD och hälften från att vara kvinna. Det är också mina kvinnliga vänner som bränner ut sig för att de överpresterar.

Att ta plats bakom instrumenten är också laddat. Hon kan känna att andra musiker gör det bättre, men har nu insett att det gör henne mer bekväm om hon själv spelar.

– Jag kan tycka att jag sjunger bättre och att jag kan uttrycka mig bättre om jag får kompa mig själv, ibland kan jag inte sjunga när någon annan spelar.

Nu har hon målat sitt piano rosa för att hon ska tycka att det är roligare att öva inför de kommande livespelningarna. Förhoppningsvis blir det en turné med skivan nästa vår. Ny musik är redan under produktion, men den här gången får det ta så lång tid som behövs. Hon har skapat sig en egen plats istället för att passa in i någon annans vision. Äntligen tycker Maja Francis att musiken är rolig igen.

 

Författare:
Emma Thimgren

Fotograf:
Daniel Stigefelt

Pin It on Pinterest

Share This