KRÖNIKA: Vart går gränsen för postuma album?

5 dec, 2021

Postuma album

Eran av postuma album har fått en tillströmning utan dess like. Frågan är om musiken speglar intentionerna hos artisten, eller om det bara är ett sätt att tjäna en extra slant när hypen är som störst?

Det är lite mindre än en vecka kvar tills Juice WRLDs andra postuma album Fighting Demons kommer ut. I och med detta började jag fundera över hur långt musikindustrin kan gå med att släppa musik i en avliden persons namn.

När Juice WRLD gick bort 2019 var det ingen tvekan om att många fans var fyllda av sorg. Några månader senare släpptes albumet Legends Never Die. Ett projekt som kändes en aning påskyndat och gav mig blandade känslor, men streamingsifforna sa något annat. De ökade markant.

Visst vill jag, som många andra, alltid ta del av ny musik från musiker jag älskar. Men det är inte alltid lätt att fånga en artists vision. Jag tänker direkt på Anderson .Paaks tatuering med texten ”When I’m gone, please don’t release any posthumous albums or songs with my name attached. Those were just demons and never intended to be heard by the public”. Ett statement som ändå visar hur het diskussionen är.

I år släpptes Pop Smokes andra postuma album Faith. Fans var snabba med att kommentera på att det kändes som en stor cash grab. Albumet är långt ifrån färdigt med ett otroligt svagt produktionsarbete. Samtidigt försöker man kompensera för det med ett överflöd av features. Det är långt ifrån en hyllning, i stället är det en symbol för girighet. Hans första postuma album Shoot For The Stars Aim For The Moon gjorde redan ett bra jobb med att knyta ihop säcken.

Men det finns stunder där dessa typer av projekt faktiskt lyckas, så är fallet med Mac Millers Circles. Efter hans död 2018 tog det nästan två år tills albumet kom ut. Men Circles var nästan klart innan hans bortgång. Då kunde producenten Jon Brion, som stod sångaren väldigt nära hjälpa till med att avsluta det han hade påbörjat.

Musiken på albumet känns autentisk. Teman som mentala påfrestningar och att känna sig vilsen presenteras på ett vackert sätt, tårarna rann första gången jag lyssnade på plattan. Kombinationen av soul, funk, jazz, folk och emo rap ger musiken en varm och känslofylld klang. Av någon anledning känns det som att Mac Miller var inställd på att tiden var kort, och att Circles var hans sätt att dela med sig av sina djupaste tankar. Det är både vackert och hemskt på samma gång.

Så vart går gränsen då? Jag tycker inte att postuma album nödvändigtvis är något dåligt, men det är viktigt de som förvaltar musiken tar sin tid med den. Att bara samla på sig massa gamla ljudfiler för att sedan sammanställa allt i ett ofullständigt projekt känns en aning själlöst. Visserligen går en del av pengarna till den avlidnes nära och kära, men rättfärdigar det att skivbolagen ska kapitalisera på en artists död? Det är viktigt att ta till sig den avlidnes känslor och idéer, annars bör människan få vila i frid.

Jag hoppas i alla fall att Juice WRLDS nästa album inte vanärar hans arv eller vision, men det återstår att se.

Skribent:
Leonard Lukic

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This