KRÖNIKA: Journalistiken som är för elak eller köpt

31 okt, 2021

Krönika

De senaste månaderna har diskussionen kring kritiken cirkulerat kring två motpoler. Den har ansetts antingen för raljant eller för partiskt snäll eftersom den är köpt. Men vart placerar sig musikjournalistiken i allt detta?

Linda Skugge drog i våras igång en stor debatt inom litteraturkritiken efter att hon recenserat den självbiografiska boken En ensam plats. För dig som inte är bekant med recensionen löd rubriken “Blir inte konst för att man skriver om cancer” och jag behöver inte säga så mycket mer för att du ska förstå kontentan av den texten.

En debatt kring hur elak kritiken kan eller bör vara sattes igång. Anna Lundvik svarade i Sydsvenskan under rubriken “Nej, elakast är inte bäst”. Det följdes upp av ett ramaskri kring den nyligen lanserade, nu nedlagda, Recensionsportalen. Plattformens syfte var att ge nykomlingar en chans att få bli recenserade, mot betalning på ett par tusen.

Trots att båda spår är intressanta att följa upp inom musikjournalistiken blev det ingen diskussion där alls. Att betala för en litteraturrecension förargade så många att Recensionsportalen meddelade att de lägger ned. Men att det redan finns flertalet plattformar där debuterande musiker kan betala för att få någon att eventuellt lyssna på musiken, och sedan bara eventuellt skriva om den, är det normala i musikbranschen.

Självklart är musiken både mer av en industri och mer kommersiell än litteraturen. Det släpps också mer musik än litteratur. Varje dag laddas det upp 60 000 nya låtar på Spotify. Klart det är svårt att höras i bruset, ännu svårare som musikjournalist att kunna kamma igenom det. Men ett köpt omdöme underminerar både musikkritiken och är en björntjänst för artisten i fråga.

“Har alla rätt att ge ut en bok och berätta sin historia? Svaret är nej. Recensioner är ingen välgörenhet” skriver Sanna Samuelsson i Göteborgs-Posten. Men för musiker handlar det kanske inte så mycket om chansen till ett gott omdöme som en möjlighet att bli sedd alls.

I en allt mer avvecklad musikjournalistik är det sorgligt att det kan fortgå krav på betalning för uppmärksamhet utan höjda ögonbryn, men också förståeligt eftersom musikjournalistiken är så nedprioriterad som den är, och ofta saknar ekonomiska medel. Att då vissa vänt sig till betalningsmodeller som helt eller delvis betalar för musikjournalistikens fortlevnad är förståeligt. Men det blir ett utnyttjande av nykomlingar, som istället blir de som får finansiera journalistiken.

Att såga och sparka nedåt för sakens skull är lätt. Att recensera något bristfälligt nyanserat och konstruktivt är desto svårare. Man får vara hur elak som helst i sin kritik, så länge man har grund för det. Men den får inte vara köpt.

Kritiken har mått bättre. Många ser inte poängen med den i och med det demokratiserade tyckandet som uppstått på sociala medier. Musikjournalistiken klassas också som nöjesjournalistik och ägnar sig ofta åt artisternas privatliv och kändisstatus. Eller så har den bara plats att ta med de bredaste av artister, alternativt det som är mest lokalt förankrat. Då är det inte märkligt att den försöker ta andra vägar.

Skribent:
Emma Thimgren

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This