KRÖNIKA: Gav 2021 ett större behov av verklighetsflykt?

27 dec, 2021

2021

Kanske har verklighetsflykt varit viktigare än någonsin under 2021. När världen bestod av pandemi, nedstängningar och uppskjutna planer fick små stunder av icke-verklighetsförankrade drömmar ännu större betydelse. Rätt låt vid rätt tillfälle kunde göra all skillnad i världen.

Det är en lördagsförmiddag i april och jag är på väg till jobbet. Det finns en förväntan i luften som bara infinner sig på våren, då när februari är ett minne blott och klockan har ställts fram till sommartid. När inget riktigt har hänt än men allt skulle kunna hända redan ikväll. Då lyssnar jag på Thomas Stenströms Hej Hallå. När Stenström sjunger de inledande raderna om att han ska ”Fixa håret/ Jeansjacka/ Nattens längtan” känner jag mig tvärsäker på att han förstår exakt vad jag menar.

Några veckor senare är mitt tillstånd mindre vår-euforiskt, men just på våren behöver det inte betyda att man är mindre glad. Bara det att man vet att varje dag blir lite ljusare gör något med ens humör. Jag sitter på bussen igen. Jag lyssnar på Nadja Evelinas nya album Aska, glitter och annat som försvinner med vinden och hör låten Clara för första gången.

Det är en kärleksförklaring till hennes lillasyster och jag försöker komma på vem jag ska skicka låten till för att slippa vara ensam i min nostalgi kring Mumin och tidiga TV-morgnar. Det slutar med att jag inte skickar den till någon alls, men det gör inget. Jag har en låt som matchar min sinnesstämning perfekt och vad kan vara en bättre tröst än det.

Några veckor senare är det sommar, nästan 30 grader varmt och jag har öppnat alla fönster i min lägenhet men luften står fortfarande still. Jag ligger på soffan och slösurfar runt på Spotify och hittar ett Ulf Lundell-album med outtakes och live-inspelningar som inte har funnits att streama tidigare. Andra låten är en outtake av Lycklig, lycklig och när sången börjar sätter jag mig spikrakt upp. Det är en duett! Det är Uffe och MARIE FREDRIKSSON! Det är som en koncentration av det bästa 80-talet hade att ge och jag kan ärligt talat inte begära mer än så.

Fast hade jag ändå fått önska mig något mer hade det varit att hösten inte varje år kom med en så stark känsla av att något har tagit slut. Med ett upptrappande vemod sitter jag på tåget till Göteborg när jag för första gången hör Markus Krunegårds Hela Halva Mig. Den är som att få ett slag i magen och bli omfamnad på samma gång i en blandning av kärlek, uppgivenhet och total tillgivenhet. Den får mig att tro att det halva ibland kan vara det hela och att det ljusa existerar just tack vare det mörka. Mitt vemod känns efter det inte längre lika tungt att bära.

När jag i slutet av året får min Spotify Wrapped är ingen av de här låtarna med bland mina mest spelade. När jag dessutom kollar när låtarna släpptes inser jag att Hej Hallå kom i början av augusti. Kanske gjorde låtstunderna så stort avtryck att jag lurades till att tro att jag lyssnade på dem jämt. Kanske fick jag sådana vårvibbar av Hej Hallå att jag minns det som att det faktiskt var vår.

Efter ytterligare ett år som präglats av pandemi kanske en viss brist av verklighetsförankring är okej. Om några år kommer jag förhoppningsvis inte minnas allt det som var jobbigt under 2021, utan istället tänka tillbaka på de där små stunderna av verklighetsflykt som jag, tack vare musiken, fick uppleva.

Skribent:
Anna Börjeson

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This