Jonathan Johansson: “Att vara pretentiös tycker jag är en ganska underbar sak”

29 mar, 2022

Jonathan Johansson

Trots 20 år i branschen och åtta album bakom sig kallar han sig för underdog. I månadens intervju pratar Popmani med Jonathan Johansson om nya skivan, att inte vilja synas på löpsedlar och att han egentligen bara är bra på att gå till jobbet.

När jag träffar Jonathan Johansson på hans skivbolag är det dagen innan hans album Om vi får leva släpps. Det har redan kommit två fina recensioner berättar han, när den klassiska sportfrågan motvilligt ställs, ”hur det känns”. Han säger att han känner sig trygg i materialet, att han vet vad han har gjort.

– Det är ju en trevlig platta, säger han.

Han säger att melodierna är tydliga, texterna också. Det känns tryggt. På frågan om det känts sämre förut, svarar han ja.

– Förra skivan Scirocco var ett helt annat statement. Den var mycket mer konstnärligt krävande och jag blottade mig på ett helt annat sätt. Skivan innan det var det poppigaste jag gjort. Där fanns det en oro att folk skulle tycka att jag var en sell out.

Förutom att Om vi får leva är ett trevligare album enligt honom själv, kan man också ana ett slags nytt ljus för Jonathan Johansson i låtarna, och nästan en försiktig hoppfullhet.

– Det var det jag behövde göra efter Scirocco. Det var fruktansvärt kul att göra den, för det var så svårt och kallt och så hårt… Men det var också emotionellt kallt att göra det. Jag behövde lite värme i mitt liv igen. Sen så var det väldigt kul att göra lite mer publikfriande grejer, förklarar han.

I ett pressmeddelande inför albumet stod det att Jonathan kallats för “Pop-sveriges prince of darkness”. Jag frågar om han någonsin tröttnar på mörkret, och att bära den etiketten.

– Jag tänker inte på det över huvud taget. Jag är en tvåbarnspappa som leker med dockor, och mitt liv är inte speciellt kallt. Jag har väldigt fina vänner och lever i en lycklig relation, men sen har jag det här stråket i mig som jag tydligen behöver bearbeta, svarar han.

Han säger att skivorna kan vara någon slags terapeutisk verksamhet för honom själv, får han ut mörkret där behöver han inte vara så kall i sitt privatliv.

– Vilket i och för sig borde innebära att eftersom jag varit så varm på skivan nu behöver jag inte vara så varm hemma, säger han.

Nu kan du vara iskall privat.
– Äntligen.

Kings of Convenience

Men även om mörkret inte är något Johansson själv aktivt funderar på, har det blivit något många inte helt oförtjänt förknippar honom med. Däremot känner han inte sig särskilt bunden till de föreställningarna.

– Men jag kan känna mig lite fastbunden vid att det ska vara så himla emotionellt hela tiden. Jag försöker att inte överanvända hur lätt det är för mig att gestalta stora känslor. Utmaningen för mig är att någonstans bära upp det med lite cynism och ironi. Annars blir det för mycket gräddbakelse. Jag står inte riktigt ut med att lyssna på så emotionell musik själv, säger han.

Efter en stunds funderande fortsätter han.

– Men ja.. Vad fan.. Det är väl det som är min USP. I guess. Att det berör, säger han motvilligt och skrattar.

På ämnet USP är Jonathan Johansson kanske den artist som av kritiker oftast beskrivs som pretentiös, och han sa själv i en tidigare intervju att albumet Scirocco är det mest pretentiösa han gjort.

– Att vara pretentiös tycker jag är en ganska underbar sak. Men det är väldigt svårt med att lyckas vara pretentiös. Att spänna bågen väldigt hårt och faktiskt träffa.

“Det jag har gjort med min karriär är
att skjuta ner den hela tiden
.”

Hans nya album har tagit en ganska annorlunda riktning, och det känns inte lika svårt som det tidigare han gjort. Jag frågar om han tror fler kommer lyssna på honom, när han inte är så pretto.

– Jag hoppas det. Jag behöver en publik, jag behöver betala hyran. Och jag hatar inte att folk lyssnar på min musik, svarar han lite skämtsamt.

Kanske har den stora massan stundtals svårt att hänga med i Jonathans svåra och pendlande universum. Han beskriver själv sina album som totala avbrott från varandra, och att han någon gång haft ångest över det. Men samtidigt ser han det som ett recept för självförakt, att inte tvinga sig in i nya musikaliska landskap efter att han gjort en skiva. Då får publiken bara hänga med, eller inte, när han utforskar nya sound.

– För en publik är det svinskönt med en artist som stakar ut en värld och sedan följer den världen. Som Lars Winnerbäck, eller Kent, när man vet vad man får. Det finns en trygghet i det och det är väldigt lätt att den publiken sakta byggs på. Medan det jag har gjort med min karriär är att skjuta ner den hela tiden, säger han och skrattar.

– Och så har det alltid varit, you win some, you lose some.

Kings of Convenience

På frågan om vad det var som sådde fröet till just det här albumet, svarar han att det är väldigt oromantiskt, och berättar om ett samtal han haft med Oskar Linnros. När han citerar Linnros byts skånskan ut mot en stockholmsk dialekt som låter tagen ur en gammal 80-tals film.

– ”Du kan ju förfan inte prata om att du inte har pengar, du har ju pengar så du klarar dig. Du ska inte prata om att det går dåligt, du ska prata om att det går bra” imiterar han Linnros.

Jonathan menar att man egentligen inte ska prata om att man är bra på att gå till jobbet. Så fort ett album är ute, tar det bara någon månad innan han går tillbaka in till kontoret för att skriva fler låtar.

– Jag är en osexig artist som går upp och går till jobbet, avslutar han.

Han säger innan imitationen att han tycker det är ett roligt perspektiv att kunna jämföra sig med en vän som är en mycket större artist än han själv. Jag frågar om han trivs med att inte vara en “Oskar Linnros”.

– Ja, verkligen. jag trivs kanske lite för bra med det. Det passar mitt psyke väldigt bra att vara lite under radarn, men ändå någon att räkna med. De kan inte blunda för mig, eftersom jag fortsätter mangla ut musik och folk fortsätter att lyssna, säger han.

Kings of Convenience
Under radarn är ett bra sätt att beskriva honom på. Det är svårt att hitta sammanhang Jonathan Johansson syns i som inte är direkt kopplade till hans musik, som sedvanliga intervjuer, och ett fåtal intervju-poddar. Att se honom i smörig tv-underhållning som Så mycket bättre känns långt bort.

– Jag är väldigt långt från skvallertidningar och vanlig kändiskultur. Det är jag väldigt nöjd med. Av den enkla anledningen att jag är så fruktansvärt ointresserad av det. Men det handlar också om självbevarelsedrift, för jag vet någonstans att skulle jag hamna i den cirkusen så skulle jag inte hantera det bra.

Han berättar att han pratat med musikjournalisten Fredrik Strage om Benjamin Ingrosso, som han frågat om “hur det är att vara en sån jävla A-kändis”, någon som är på andra sidan av spektrat. Benjamin hade sagt att folk kommer fram till honom på stan för att fotas och kramas, att det är som hans födelsedag varje dag och det älskar han.

– Han tycker inte alls det är jobbigt att ställa sig framför en kamera, och stå på en scen är det naturligaste som finns. Medan för mig är det tvärtom. Allt är komplicerat och fyllt med väldigt kluvna känslor. Så det handlar ju också om min egen brist, och att jag tror att jag hade blivit lite av en idiot om jag hamnat där, säger han.

Dagen efter vårt samtal släpps det nya albumet Om vi får leva. Det hyllas av både lyssnare och kritiker som Jonathan Johanssons bästa album hittills. ”You win some you lose some”, sa han själv om sin publik, men just nu verkar pop-Sveriges prince of darkness och ständiga underdog bara vinna.

 

Författare:
Natalie Mourad

Fotograf:
Daniel Stigefelt

Pin It on Pinterest

Share This