Johannes Räihä: ”Plattan är ett bokslut för mina tio första år i vuxenlivet”

21 okt, 2021

Johannes Räihä

Johannes Räihä är aktuell med sitt debutalbum Om jag bara kunde bli naiv igen. Popmanis Maximilian Haglund Holst fick ett samtal med honom om plattan, kampen mot den stela vuxenvärlden och vikten av stödet från andra artister.

Johannes Räihä och jag möts utanför en liten pub på söder i Stockholm. Ett av få ställen som inte är proppfulla den här kvällen. Vi slår oss ner i ett av båsen, Johannes har på sig ett par hängselbyxor och en T-shirt. Samma kläder som på singelomslaget till Thom.

Det är dagen då alla restriktioner äntligen lättats och det är tydligt att Johannes, som ledigt börjar prata om allt mellan himmel och jord, trivs i miljön. Det tar nästan emot att styra in vårt samtal mot mina stelt uppstolpade frågor. Han reagerar dock med entusiasm när vi börjar prata om hans musikaliska värv och hur allt började.

– Jag hade flera kompisar som pysslade med musik. Själv hade jag ett ”vanligt jobb” vilket jag blev ganska olycklig av i längden. Någonstans så kände jag ändå att jag hade musiken i mig, men jag klarade knappt av att skriva en halv låt. Så kom den där dagen när jag skrev Sjöarna i Idaho åt en kompis som fyllde år. Då gick jag in med en helt annan inställning och såg det som en kul grej. Då släppte alla spärrar och all prestationsångest och låten skrev nästan sig själv. Det tog liksom tjugo minuter.

Låten spreds snabbt via Soundcloud och det dröjde inte länge innan han blev signad av skivbolaget Woah Dad!. Kort därefter släppte han en officiell singel. Det blev startskottet för en mer helhjärtad satsning på musiken och början till det som kom att bli EP:n Den varmaste kontinenten. Nu har han släppt debutalbumet Om jag bara kunde bli naiv igen, som sammanfattar Räihäs mest omvälvande period i livet hittills.

– De här tio låtarna är som små nedslag i livet mellan 20 och 30 år. Vissa låtar på skivan skrevs när jag var 22 år och var lite lyckligare, medan en annan skrevs när jag var 29 år och betydligt mer nedtonad och dyster. Man kan se plattan som ett bokslut för mina tio första år i vuxenlivet.

 

Johannes Räihä

Johannes menar själv att han inte har en uttalad röd tråd på plattan. Men om det finns en så är det en ungdomlig revolt mot konventioner och förutsägbarhet. Hans texter handlar om en strävan efter frihet, att bryta med ”villa, volvo, vovve”-strukturerna. Frågan är vad det är som tar emot med allt detta?

– Är man född rastlös så skaver det lugna livet. Jag dömer inte de som lever så, jag kan avundas det till och med, men det är inte för mig. Det är väl främst att man inte vill komma till den punkten i livet där man har jättestora lån och små barn som binder upp en fysiskt på ett ställe och hindrar en från att ta sig därifrån.

Johannes fortsätter att utveckla sitt resonemang med ett konkret exempel.

– Upprinnelsen till Stora lån och litet barn kom från att jag nåddes av ännu en nyhet om att en gammal bekant skulle bli förälder. Jag var lite less på det, eller snarare var jag less på min känsla inför det. Alla skaffar barn nu och folk verkar inte ha något problem med det. Samma sak är det med husköp för flera miljoner – folk gör det så lättvindigt. Då började jag reflektera över varför jag tycker att det känns jobbigt, vilket ledde fram till låten.

För många unga vuxna som inte lever det konventionella vuxenlivet så är Johannes Räihäs texter något att lugna sig med. En röst som höjs för de smågalna, vardagliga tankarna som säkert många kan relatera till. Som att säga upp sig från jobbet och köpa en enkelbiljett till ett land långt bort. Räihä blir en snäll rebell och ett språkrör för alla lagom radikala dagdrömmare där ute. Men bakom texterna finns en betungande känsla av förväntningar. Att man ska göra vissa saker, bete sig på ett visst sätt, sälla sig till en viss skara.

– Fram till att jag var 27 så trodde jag att åldersnoja var ett påhitt. Men jag måste ändå motvilligt erkänna att den ändå finns där. Nu måste man byta från ungdomslaget till vuxenlaget och det har inte varit helt smärtfritt. Tidigare har jag kunnat vara ute hur sent jag vill, leva hårt men ändå kunna må och se bra ut. Det kan jag inte längre och de där begränsningarna är jobbiga att förlika sig med. Det är nu man börjar ruttna istället för att blomstra.

“Jag sladdar snarare omkring på en parkering när jag skriver mina låtar.”

En ruttnande musikkarriär har Räihä däremot knappast. Innan debutplattan ens släppts har han redan hunnit samarbeta med namn som Llojd, Maja Francis och Hanna Järver. Därtill har han fått hjälp och stöttning från en viss Thomas Stenström. Att han har en snudd på magnetisk dragningskraft märks tydligt där vi sitter mitt emot varandra. Johannes är dock väldigt ödmjuk inför den sitsen han har idag.

– Det har gått väldigt lätt för mig ska sägas. Alltifrån att Woah Dad! gav mig skivkontrakt till alla människor jag lärt känna. Det tar jag verkligen inte för givet. Många arbetar hårt enligt fasta ramar när de skapar sin musik, jag sladdar snarare omkring på en parkering när jag skriver mina låtar. Jag har inte investerat blod, svett och tårar för musiken, vilket många andra gjort.

Bland artisterna som kämpat hårt för att komma dit de är idag nämner han Thomas Stenström. En artist som Johannes själv har korsat väg med.

– Thomas Stenström lärde jag känna genom min producent Norberts studiokollektiv, vilket har varit väldigt värdefullt. Det är fantastiskt att bli inbjuden i ett varmt och äkta sällskap, att få vara nära en artist som inte är en posör utan en genuin knegare som kämpar hårt för sin musik. Han är en sann förebild och har nästan fungerat lite som en mentor för mig i vissa lägen.

Johannes Räihä utstrålar en entusiasm och tillförsikt inför framtiden. Samtidigt är det tydligt att det är en man som står stadigt med båda fötterna på jorden. Lika naturligt som vi pratar om hans debutalbum, lika avslappnat börjar vi prata om fotbollsmatchen som visas på pubens TV-skärmar när intervjufrågorna tar slut. Hans manér går onekligen i linje med hans texter och just nu finns ingen annan svensk artist som gestaltar vardagsrealismens begivenheter lika bra som just Johannes Räihä.

 

Författare:
Maximilian Haglund Holst

Fotograf:
Samuel Andersson

Pin It on Pinterest

Share This