I våras släppte James Blake det svåra andra albumet Overgrown, som har hunnit bli minst lika hyllad som den självbetitlade debuten för två år sedan. Inför helgens spelning på Berns fick Popmani en pratstund med Blake och hann bland annat prata om abstrakt låtskrivande, att våga sjunga oförfalskat och varför han inte gillar att bli kallad för singer/songwriter.

Foto: Peter Stahre

Foto: Peter Stahre

James Blake står fortfarande i duschen när intervjun egentligen ska börja. Han ligger lite efter i schemat efter några timmars shoppande som dragit ut på tiden. I väntan på att han ska göra sig i ordning berättar Josefin från skivbolaget Universal om att Chicago-baserade Chance the Rapper – som gästat Blake i en remix av Life Round Here från senaste plattan Overgrown – är i stan och hur mycket hon hade velat se honom ikväll. Finns det rent av en chans att James Blake och Chance the Rapper i hemlighet planerar att överraska Berns-publiken senare samma kväll?

Chance är inte den första rapparen som Blake har jobbat med. Wu-Tang Clans grundare och mastermind RZA gästar på en av de nya låtarna och eventuella samarbeten med artister som Kanye West och Drake har diskuterats – eller snarare skvallrats – om lite varstans på nätet. Oavsett sanningshalten i alla rykten blir en inte särskilt överraskad när den 23-årige producenten hävdar att hiphop och R&B är två av hans stora influenser. Redan på de första EP-skivorna Pembroke och CMYK hördes framför allt R&B:n i harmonierna och den ömtålighet som alltid präglat den övergripande känslan från hans produktioner. Då samplade och pitchade James Blake också mycket sång från just R&B, som till exempel Kelis stora 90-talshit Caught Out There.

Detta var dock innan Blake började sjunga själv. Mycket hann hända under det år från att han släppte sina första låtar till att den självbetitlade debuten kom 2011. Han lämnade dubstepinfluenserna – vilket hos press och vanligt folk gav upphov till det krystade genrenamnet post-dubstep – bakom sig och menar att allt förändrades med sången.

– Jag var inte längre rädd för att sjunga oförfalskat i mina låtar och utan att manipulera eller göra sången abstrakt, förklarar Blake. Jag vågade låta rösten ta en central plats i musiken, som hos vilken annan sångare som helst egentligen. Några blev besvikna och alla ville inte höra mig sjunga, men jag tror och hoppas det är en åsikt som sakta börjar försvinna eftersom jag hunnit öva lite mer nu.

James Blake skrattar till. Han har tidigare beskrivit debutskivan som en fragmentarisk dagbok utan någon bakomliggande riktning eller central idé. Enligt honom har uppföljaren Overgrown ett mer sammanhängande sound skivan igenom och en central känsla som knyter samman låtarna på ett bättre sätt än för två år sedan.

– Den här skivan framstår mer som ett riktigt album, menar Blake. Förra skivan var mer som ett kollage. Det fanns trots allt något slags tema: om den här skivan behandlar kärlek, så behandlade förra istället saknaden av kärlek.

Om man läser några av de senaste årens intervjuer med honom, verkar skiftet från dekonstruerad dubstep till mer odefinierbar elektronisk pop vara ett återkommande tema. Odefinierbar eftersom James Blake laborerar med och testar alltför många olika stilar för att det med rättvisa ska gå att precisera hans musik under en och samma genrebeteckning. De flesta av journalisterna som intervjuat Blake verkar anstränga sig för att försöka förstå honom, inte för att musiken skulle vara obegriplig utan för att det inte lika lätt går att sätta en given stämpel över den. Förutom Pitchfork som gjort det rätt enkelt för sig när de beskrivit James Blake som dubstepscenens före detta omskapare och numera en av Storbritanniens stora singer/songwriters. Han sjunger, ergo är han en singer/songwriter.

– Jag tycker inte det stämmer alls, svarar Blake på det. Min arbetsprocess är för abstrakt. Oftast kommer musiken till mig efter tjugo minuter långa tagningar i studion där jag sedan klipper ut de bästa bitarna och slänger ihop dem tillsammans med låttexter som till en början kan låta obegripliga. Termen singer/songwriter är en väldigt bred kategori som många olika typer av artister kan hamna i, men den är för vag och säger inte tillräckligt mycket.

Foto: Peter Stahre

Foto: Peter Stahre

Kontrasten mellan att turnera jorden runt och framträda med låtar som i studion börjat som små, abstrakta idéer beskriver James Blake som rätt stor. Uppe på scen måste sångerna vara kristallklara och väldigt verkliga, annars skulle dem aldrig kunna gå att spela. Istället för att från början ha bestått av spridda idéer från exempelvis ett flygplan, ett hotellrum eller när han vaknar upp på morgonen, måste de nu konkretiseras och stoppas in i en sampler. Det hela blir enligt honom mera… vanligt.

– Lite av magin försvinner då, förklarar han. Det som till en början kändes väldigt abstrakt har nu brutits ner till väldigt verkliga beståndsdelar. Men det har sina fördelar. Jag får ju resa runt och spela låtarna för andra människor.

Så hur var det nu med ett eventuellt överraskningsuppträdande tillsammans med Chance the Rapper? Den timide och artigt svarande James Blake rycker plötsligt till. Hans blick får något hetsat över sig.

– Är Chance här i Stockholm?

Visste du inte det?

– Nej! Jävlar. Han messade mig på Twitter häromdagen.

Han kör två gig i kväll. Jag hade tänkt fråga om ni planerat att överraska alla på din spelning.

– Herregud, det här är fantastiskt. Inte för att låta respektlös, men jag vill bara springa ut ur hotellrummet och ordna upp det här.

Du får twittra honom!

– Nej, jag måste prata med honom. Folk måste sluta twittra, avslutar James Blake och skrattar.