Hynek Pallas. Foto: Privat

Hynek Pallas. Foto: Privat

Varför är vithetsnormen inom film så cementerad i stora delar av världen? Och varför förpassas rasifierade personer fortfarande så ofta till att spela stereotypa roller? Filmvetaren, filmkritikern och dokumentärfilmaren Hynek Pallas publicerade 2011 sin avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989-2010 där han granskade den svenska filmen i sömmarna. Vi vände oss till honom för en intervju för att se hur det svenska filmlandskapet förändrats de senaste åren, vem som bär det yttersta ansvaret för att branschen ser ut som den gör, och hur vitheten som norm kan utmanas.  

 

 

I din avhandling utgick du från forskningsfältet kritisk vithetsforskning. Vad innebär det?
Mycket kort sammanfattat strävar forskningen efter att utmana vithetens osynlighet. För den största styrkan i hur vithet kan ha en sådan ”makt” är att den inte syns, att det är en omarkerad kategori.

Vad fyller kritisk vithetsforskning för funktion när en studerar film?
Det som diskuteras på film är ”avvikande” stereotyper. Hur skildras till exempel svarta personer? Varför är svarta kvinnor ofta mer ljushyade än svarta män på film? Vilka skönhetsideal ligger bakom det? Men kring vita diskuteras sällan deras roller eller fack utifrån hudfärg. Jag tycker det fyller en viktig funktion även för den som kanske inte skriver under på antagandet om att det finns strukturell rasism, att det finns en rasistisk hierarki i samhället, eftersom det är en ögonöppnare. Spelfilm är då ett utmärkt medium att granska eftersom det är visuellt men också narrativt drivet. Därmed kan det ge svar på vilka berättelser som finns om vårt samhälle, och hur folk skildras i dem. För det är också så att skildringen av vit och svart i bemärkelsen hud skiljer sig mycket på grund av hur filmen som teknisk apparat växt fram. Ljussättning och filmtyper skapades utifrån vit hud. Det har varit ett ”problem” under en stor del av filmhistorien på så vis att svarta har krävt olika specialinsatser i form av lampor, annan filmtyp och så vidare. Vi ser dock en kraftig förändring på den fronten med den digitala filmens möjligheter.

Hur skiljer sig den svenska filmen åt från film i andra länder när det kommer till vithet?
Sverige är ett land som av flera olika faktorer, bland annat sin självbild som antirasismens fyr i världen, har haft svårt att gå vidare från antagandet om att det är ett homogent vitt land. Integrationen i form av synlighet för folk som inte är vita, eller andra narrativ än vita svenskars historia har fram tills nyligen saknats. Det har dock hänt mycket bara de senaste åren på den fronten. England och USA för att ta två exempel har en annan historia och mer skildringar och narrativ. Inte alltid bättre dock.

När det gäller skildringar av enbart vita, något som Sverige excellerar i, så är det tyvärr sällan detta görs på ett sätt som är kritiskt. Då menar jag i synnerhet i skärningspunkten vithet och nation. Fast det är inte direkt vanligt någonstans. Men ja. Vithet skapas, definierar sig och synliggörs mycket i relation till Andra, så ”vita” länder där det generellt finns fler som inte är vita i filmerna tenderar ändå att ge bilder och narrativ vi saknar i Sverige.

Din bok kom ut 2011. Ser du att någon förändring i det svenska filmlandskapet sedan dess?
Jag tycker att mycket har ändrats i Sverige de senaste åren. Diskussionen om vithet var färsk 2011, det fanns ett slags ”mångkulturperspektiv” kvar från 1990-talet. Jag tycker blicken riktades mer mot vita ungefär vid samma tid som boken kom. Helt logiskt då jag själv är inspirerad av Richard Dyers bok White som kom 1997. Då, tidigt 00-tal, var vithet knappt på tapeten alls i Sverige. Men som akademisk disciplin började det sippra in. Och det dröjde väl ungefär ett decennium innan det sedan också letade sig utanför den akademiska bubblan.

Det har den senaste tiden pratats mycket om whitewashing i film, bland annat med anledning av Ridley Scotts uttalande om rollbesättningen i hans nya film Exodus: Gods and Kings. Hur tänker du kring det?
Whitewashing har alltid funnits. Skillnaden är att det nu fått ett begrepp och personer reagerar. Journalister ställer nu faktiskt kritiska frågor till Ridley Scott om detta och ett bredare medvetande föds. Det är väldigt positivt. Resonemanget, kritiken, är således helt korrekt.

Men vilka bär ansvaret för att filmbranschen fortfarande ser ut så här? Och vilka skulle kunna bryta normen?
Det är svårare att sätta fingret på. Frågan om hur andra än vita skildras på film är en fråga som funnits med i mediet sedan dess födelse. När det vi idag betraktar som Hollywood föddes, bland annat med filmen Nationens Födelse från 1915, så blev frågan om svarta i amerikansk film omedelbart infekterad. Särskilt den filmen stod för en del av problematiken. Det var en djupt rasistisk film och uppståndelsen kring den, protesterna och kritiken, var säkert en del i att Hollywood drog öronen åt sig kring skildringen av svarta på film. Den självcensur som gällde kring våld och sex kom även att gälla hur man skildrade ”minoriteter”. Svaret blev – inte alls. Enkelt uttryckt blev de länge förpassade till stereotypa småroller. ”Blandäktenskap” var till exempel ett filmtabu som höll i sig till slutet av 1960-talet i Hollywood. Ytterst ligger dock ansvaret på dem med pengar. Vad gör de för antaganden om vad som fungerar? Accepterar folk en svart kvinna i den här rollen? Får vi en svart James Bond? Och så vidare. Inte förrän producenter visar den formen av acceptans vågar rollbesättare, regissörer och manusförfattare på allvar tänka utanför ramen i en dyr industri där de är rädda om sina jobb.

Men med tanke på att Hollywood är en dinosaurie, akademin är vit, manlig och högt upp i åren, så är det knappast därifrån revolutionen kommer.

Rasifierade personer får ofta gestalta stereotyper. Hur går tankarna kring det?
Mina tankar om de roller som andra än vita får på film är i linje med det förra svaret, möjligen med en annan twist: Jag tror att det krävs modiga filmskapare som vågar pusha en annan agenda för att visa att den fungerar. Förändringar kommer inte till på andra sätt. Sedan kommer pengamännen och Ridley Scott våga följa efter.

Ser du att det finns någon skillnad beroende på vilken genre filmer faller inom?
Genrer har sina olika koder. Få svarta karaktärer överlever exempelvis länge i skräckfilmer och så vidare. Samma sak gäller här. Våga tänka nytt, överraska. Utmana de narrativa koder som finns och som hänger samman med vår förväntan på stereotyper.

Har du några tips på filmer och TV-serier där vitheten som norm utmanas?
Ytterst lite. Det beror lite på vad som menas. I Sverige utmanade till exempel Baker Karims TV-serie Familjen Babajou ”normer” genom att skildra en svart familj i ett helt vanligt familjedrama. Den var alldeles för tidig för det här landet tycks det som, eftersom den sjönk som en sten och försvann. Babak Najafis utmärkta novellfilm Elixir är ett återkommande exempel, en av de få filmer som på allvar leker med vithetsnormen på ett skitsmart sätt.

Utanför det finns det ju fullt av filmer som skildrar något vi inte brukar se i Sverige, och det är ju en del av problemet. Om vi hade fler filmer på repertoaren som skildrade mer av världen så skulle detta utmanas. Säg Mother of George, ett drama om nigerianer i New York.

Dear White People går ju snart upp, och den har väl helt och hållet som syfte att leka med föreställningar och normer.

”Sådana här filmer måste göras utan rädsla för hur de kommer kunna tolkas och missbrukas”

 – Ruben Östlunds Play är för övrigt en av de bästa svenska filmerna kring detta. Den visar på den lilla utveckling som gått mellan Nationens Födelse och idag, då det är en film som tvingar sin publik att konfrontera sin blick bland annat genom bruket av ”stereotyper”. För en poäng är ju att vi faktiskt inte har kommit längre än så här. Det görs mycket få filmer där de som inte är vita får roller som inte är stereotypa, eller är brottslingar. Play ”leker” med dessa roller och föreställningar. Scenen när den lille vite pojken sitter på spårvagnen hem med tom blick speglar en myriad av olika känslor. Där väcktes i alla fall mina tankar på en hel del ”normprivilegier”. Sådana här filmer måste göras utan rädsla för hur de kommer kunna tolkas och missbrukas. Att en film teoretiskt sett skulle ”gynna SD” är ointressant. Den mesta konst går att kidnappa för alla möjliga syften.

Vad kan filmkritiker och filmvetarna betyda när det kommer till de här frågorna?
Man kan ju säga att det handlar om grader av förförståelse för att tolka in det man vill se i en film. Att jag är specialintresserad av vithetsfrågan gör att jag tolkar Sånger från andra våningen med de tankarna i huvudet, och då känns den kritisk kring frågan vithet, nation och folkhem. Eller valfritt äventyrsdrama, som Arn, som sätter den vite mannen i huvudrollen för ett historiskt epos. Så jag tror ju att kritiker har en enorm betydelse för att ”hjälpa” folk genom att styra deras blickar till alternativa och nya läsningar av film.

Pin It on Pinterest

Share This