Censur och propaganda i totalitära stater

Under andra världskriget stred Nazityskland och Sovjetunionen på var sin sida. Hur stor skillnaden än kan tyckas vara gällande deras politiska ideologier var deras maktstrategi och påverkan på filmindustrierna snarlika. Under krigstiden gick filmen ifrån ren underhållning till en politisk maskin, propagerande för de totalitära staternas politik.

1930-1945 styrdes Sovjetunionen och Tyskland som två totalitära stater, oenade i kriget om världsmakten. De två nationerna var politiskt splittrade, men deras filmindustrier var långt ifrån olika. Båda nationerna drabbades hårt av en ekonomisk kris efter första världskriget, vilket orsakade att den ryska filmindustrin avstannade helt. Produktionsbolagen flydde landet och den nya regimen hade ingen statlig filmindustri att ta över. Därför startade den nya sovjetiska regeringen 1920 ett eget produktionsbolag – Goskino – och ett eget distributionsbolag – Sovkino.

I Sovjet kunde filmskapare nästintill inte skapa film. Den sovjetiska råfilmen var av dålig kvalitet och bristen på pengar hindrade de ifrån att köpa från utlandet. I Tyskland hade man inte problem att nationalisera industrin, – det största produktionsbolaget, Ufa, ägdes av Alfred Hugenberg som under en tid var finansminister under den nya, nationalsocialistiska regimen. I tystnad började regeringen långsamt köpa upp intressen i filmindustrin. Åren 1937-1942 lyckades de köpa intressen i 138 bolag inom filmindustrin. Däremot var det svårt för den tyska filmindustrin att vara internationellt lönsam. Propagandaministerns dröm att göra den tyska filmindustrin världsledande, krossades av stigande produktionskostnader och andra filmindustriers vägran att samarbeta med Nazityskland i import- och exportfrågor.

Gemensamt för nationerna var att de två diktatorerna, Joseph Stalin och Adolf Hitler, hade ett stort filmintresse. Tillika hade de båda fördelat uppdraget att kontrollera filmindustrin till en nära man. I Sovjet blev Boris Shumyatsky chef för Sovkino (senare Soyuzkino), och kom att ha stort inflytande på den ryska filmindustrins utveckling. Eftersom filmindustrin skulle vara oberoende av utländsk import och export var Sovkino tvungna att producera kommersiella filmer, istället för ideologiska. Detta kom de att kritiseras för. 1934 presenterade Shumyatsky läran om den socialistiska realismen på en författarkongress, en lära som också blev officiell policy för filmindustrin 1935.

Den socialistiska realismens filosofi var att konst och media skulle tjäna det kommunistiska partiet och folket – den skulle vara lättförståelig, utbilda och skapa förebilder. Den skulle därmed vara fri ifrån formaliteter, stilistiska experiment och komplexitet. De montagefilmer som gjordes under 20-talet var med andra ord inte längre tillåtna att göras. I praktiken innebar detta att alla filmmanus lästes flertalet gånger innan de accepterades och kunde gå vidare i produktion. Det var en lång, välarbetad censurprocess som gjorde att en stor del av de planerade filmerna aldrig gjordes. En film kunde ta flera år att producera.

Likt den ryska staten fängslade och avrättade oliktänkande, utsatte de kulturskapare som gick emot läran, för samma straff som de politiska fångarna. Ett enklare straff, som regissören Konstantin Eggert råkade ut för, kunde vara att förbjudas producera film. Andra försvann spårlöst. De tvingades helt enkelt att acceptera den socialistiska realismen som den enda korrekta stilen.

I Tyskland hade det nationalsocialistiska arbetarpartiet kommit till makten. Partiet trodde att tyskar tillhörde en ren arisk ras som var överlägsen andra raser, exempelvis judar och romer, som då skulle betraktas som farliga. Den depression som hade uppstått i landet till följd av den ekonomiska krisen efter första världskriget, klandrades helt och hållet på judar och kommunister. Adolf Hitler tillsatte en propagandaminister – Dr. Joseph Goebbels. Goebbels var imponerad av den ryske regissören Sergei Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin och dess propaganda. Därifrån fick han idén att utveckla en liknande filmindustri i Tyskland, som skulle uttrycka den nazistiska ideologin. Till en början införde han ett förbud mot judar att arbeta inom filmindustrin. De fick heller inte arbeta på utländska företags distributionskontor. Som följd valde flera judar, men även icke-judar som inte tålde partiets hållning, att fly landet. Goebbels tog kontroll över censuren 1934 och fram till krigsslutet gick han personligen igenom alla långfilmer och nyhetsklipp som producerades i Tyskland, innan sändning och distribution. Strax innan Nürnberglagarna 1934, som förminskade judarnas rättigheter, förbjöd regeringen visningar av filmer där judar har medverkat i produktionen, producerade innan 1933. Goebbels beordrade även att antisemitiska filmer skulle produceras.

Den socialistiska realismen tog sig i uttryck genom att ge en positiv, idealiserad bild av det sovjetiska samhället. Filmer om den vardagliga, hjälteliknande människan, exempelvis Lone White Sail (1937) och Mother (1926) var en vanlig företeelse i rysk filmindustri tillsammans med biografier och socialistiska musikaler. Den viktigaste genren ansåg man dock vara de krigsfilmer som speglade det sovjetiska inbördeskriget. Storsuccén var Sergei och Georgy Vasilievs Chapayev från 1924. Chapayev var även en biografi, baserad på en officerare ifrån inbördeskriget och som av publiken beundrades som en hjälte. Även om den socialistiska realismen inte presenterades förrän 1934, gjordes alltså filmer som passade in på den estetiska mall regimen var ute efter, redan på 20-talet.

I Nazityskland fortsatte det produceras musikaler likt tidigare decennier och opolitiska filmer som kan likställas med den brittiska och amerikanska filmproduktionen under samma tidsperiod. Propagandafilmerna tog upp en liten andel av filmproduktionen. En populär genre var fiendefilmerna, exempelvis Carl Peters (1941, Herbert Selpin), Jud Süss (1940, Veit Harlan) och Hitlerjunge Quex (1933). Filmernas syfte var att attackera tredje rikets fiender, vilka ofta var Storbritannien, Sovjetunionen och judar.

Hans Steinhoffs Hitlerjunge Quex (1933) var en av de första propagandafilmerna och handlade om Heini. Heini var son till en alkoholiserad kommunist och var själv intresserad av Hitler Jugend. Efter att ha rymt undan ett kommunstiskt läger, där ungdomarna bjöds på sprit, till ett hälsosammare Hitler Jugend-läger, blir han mördad av kommunister.

Genom att framställa nazister som hälsosamma och goda, och kommunister som onda, propagerade de tyska filmerna för den nazistiska ideologin. Filmerna var opolitiska i den mening att de inte berättade om den rådande situationen i Tyskland, antagligen för att det skulle kunna väcka ifrågesättningar mot regimen, men deras syfte var att få folket att sympatisera med den nazistiska ideologin vilket gör de i slutändan till politiska filmer.

Fastän Shumatsky avrättades 1938, på grund av att ha stoppat produktionen av Sergei Eisensteins Bezhin Meadow (1937) och därmed gått miste om både talang och pengar, fortsatte den socialistiska realismen fram till mitten på 50-talet. Efter att de allierade gick in i Tyskland, begick Goebbels självmord och flera filmskapare flydde landet.