Jag betraktar ofta innehållet i min bokhylla, boknördens favoritmöbel, med en sorts stolthet. Där har jag samlat mycket av min personlighet, anser jag. Det är en till synes helt vanlig bokhylla som bär på skräck, spänning, poesi och serieböcker i en stökig, icke-alfabetisk ordning. Men vid en närmare titt verkar innehållet samtidigt färglöst och homogent. Kanske är det en tanke som slagit mig förut? Kanske är det ett bevis på att något inte står helt rätt till? Efter en mödosam genomräkning hittar jag 99 litterära fynd i hyllan. Av dessa är 73 skrivna av vita, västerländska män. Det kan väl inte stämma? Jag gör ytterligare en räkning, för säkerhetens skull.

Jo, det stämmer.

Jag tror inte att det är en ovanligt förekommande insikt, att världshistoriens mest lästa författare inte står för en korrekt representation av jordens befolkning. Visst förstår jag de bakomliggande, historiska skälen, men många av böckerna i min bokhylla är ändå publicerade under sent 1900-tal eller 2000-tal. Var i bokhyllan döljer sig resten av det skrivande samhället?

Begreppet ”white privilege” har det talats mycket om, bland annat som ett resultat av vithetsstudier. Dessa tittar kritiskt på hur preferensen för vit hud fungerat systematiskt, strukturellt och ibland omedvetet som en dominerande kraft i vår globala kultur. Vita författare utgör exempelvis fortfarande majoriteten av publicerade författare som skriver på engelska, ett av de mest lästa språken. Det som avviker får sin egen hylla, som den där sektionen i amerikanska bokaffärer reserverad för ”African American writers”. Samtidigt har Svenska barnboksinstitutet konstaterat att få mörkhyade barn förekommer i barnböcker. I bara fem procent av alla svenska bilderböcker som gavs ut 2014 var huvudpersonen mörkhyad.

Det är också viktigt att göra en kritisk granskning av böckernas innehåll. Spår av rasism visar sig tydligt i de äldre verken i min bokhylla. Ta min Sherlock Holmes-samling som exempel, som mer än en gång formulerat sig rasistisk. Nu är ju Sherlock en ganska arrogant och jobbig karaktär i allmänhet − det är liksom hans grej − men såklart ingen ursäkt. I The Adventure of the Three Gables förekommer en konversation mellan Sherlock och en svart boxare:

− That’s my name, Masser Holmes, and you’ll get put through it for sure if you give me any lip.
− It is certainly the last thing you need, said Holmes, staring at our visitor’s hideous mouth.

Det påminner om Hergés stereotypa bilder av svarta i Tintin i Kongo. Ett annat exempel är de mörkhyade calormenerna från Narnia-serien, fiender till Aslan, som bär turbaner och spetsiga tofflor och tillber en ond gud som kräver mänskliga offer. Förmodligen är det ett resultat av författarens fördomar om mellanöstern. Författaren Philip Pullman har kallat serien “uppenbart rasistisk”.

Eftersom många fortfarande förknippar skrivandet med frasen ”write what you know” kan det vara svårt att se bortom den egna verkligheten. Detsamma gäller kanske även läsaren, trots litteraturens välkända eskapistiska funktion. Vi läser ofta om vita huvudpersoner, i västerländska länder. Vi vill ofta känna igen oss i innehållet. Men det finns en mångfald hos litteraturen som bör uppmärksammas. Så låt oss problematisera och fundera över det ojämna förhållandet som råder i bokhyllan, eller åtminstone vara medvetna om det. Om vi gör det kan nog bokhyllan bli färgrik och inkluderande, istället.

Tash guden

Den ondskefulla demonen Tash är Calormerenas gud. Illustration av Pauline Baynes.

Rabadash. Illustration av Pauline Baynes

Prinsen av Calormen. Illustration av Pauline Baynes