DRIFTEN: “Man vill kunna få lov att känna”

12 maj, 2021

DRIFTEN

Jenny Wilson och Christian Ekvall är duon bakom DRIFTEN. Nu släpper de ett självbetitlat konceptalbum under genrebeteckningen “errotic horror ambient”. Popmani mötte upp duon som berättar om bland annat minimalism och befrielsen i att skapa ett annorlunda album.

Klädda i matchande krämvita blusar, svarta byxor och allmän stilfull mundering möts jag av Jenny Wilson och Christian Ekvall en solig eftermiddag på Odenplan i Stockholm.

De båda artisterna och konstnärerna har tidigare gjort sig ett namn med något annat än ambientmusik; Jenny Wilson har tidigare gett ut sex soloskivor och har otaliga musikprojekt bakom sig, senast hörde vi henne på albumet TRAUMA (2019). Christian Ekvall har kanske mer gått under radarn men har likväl en bakgrund inom både musiken – som medlem i bandet Octopus Ride – och inom litteraturen – som översättare av bland annat Ernest Hemingway och George Orwell.

Med varsin kopp té respektive kaffe slår vi oss ner på café Pascal där de båda berättar om hur idén till DRIFTEN kom till.

– Vi hade en idé och sedan så testade vi oss fram och kände ganska snabbt att det här känns så himla kul och spännande och annorlunda från vad vi själva har gjort tidigare, säger Jenny.

Albumet skiljer sig en hel del från vad de båda har sysslat med tidigare i musikalisk väg. Soundet är minimalistisk och stämningen trevande genom albumet som består av två låtspår. Att just hålla det minimalistiskt och enkelt verkar ha varit en befrielse för de båda som tidigare snarare har arbetat med rastlösa strategier.

– Vi kände genast att det här ska vi hålla enkelt, berättar Christian.

– Det var en befrielse att känna att nu litar vi bara på det vi upplever själva, stämningen. Vi litar på den och låter den få vara, fortsätter Jenny.

”Det är bara vinyllängden som begränsade oss.”

Inspelningen skedde i hemma hos Jenny Wilson med färre variabler än på en vanlig studioinspelning. Inspelningen liknas vid en fältinspelning där inget var förutbestämt utan där lekfullheten var grundläggande. Däri lades grunden till albumets två låtar: HUMMING AND FUCKING och BATHING AND WHISPERING – varav låtarna är cirka 24 respektive 18 minuter långa.

– Det första stycket väckte så många konceptuella idéer om vart vi skulle kunna ta det, berättar Christian.

Låtlängden verkar inte ha varit ett problem, utan kändes snarare befriande.

– Vi kände så tidigt att det behövde inte hända mycket här. Det kan ta jättelång tid innan någonting nytt sker för att vi kändes så trygga och sköna i hur det lät. Det var den typ av musik som kunde pågå hur länge som helst. […] Det är bara vinyllängden som begränsade oss ungefär, säger Christian och skrattar till.

Båda är också vana vid att lyssna på den typen av musik som inte nödvändigtvis låter sig begränsas av ett klassiskt treminutersformat. I pressmeddelandet nämns också inspiratörer som Brian Eno och Steve Reich som just snarare arbetar med att försätta lyssnaren i en sorts stämning, snarare än att skapa hit-makeri. Christian nämner Brian Enos citat “repetition is change”, som verkar passande i beskrivning av albumet.

Samtidigt, påpekar jag, kräver kanske denna typ av musikskapande att det finns en enorm tillit hos skaparna.

– Jag tänker att det här verkligen är resultatet av två personer, att vi har lutat oss mot varandra. Ingen av oss hade kunnat göra det här själva, säger Jenny.

Genom att de har lyssnat på sin egen musik har de också varit tvungna att definiera den, ställa frågor som: Vad har vi gjort? Vad är det här för någonting? Var hör det här hemma någonstans?, berättar Jenny.

–Då har vi kommit fram till att det kan bli världens mest kusliga musik om vi är i den settingen. Eller otroligt knarkigt, snuskigt och erotiskt om man är i det mindsetet.

Genrebeteckningen “erotic horror ambient” sticker ut och kan tyckas en aning motsägelsefull vid första anblick. Vad innebär den egentligen?

– Det är inte erotisk filmmusik och inte skräckfilmsmusik heller. Det är nog just det här; vilken stämning kan du försättas i beroende på hur öppen du är för att gå in i musiken, säger Jenny.

Referenserna i förhållande till albumet är många och vida; från porrfilmer från 70-talet till användningen av ljus i Rembrandts måleri vilket bland annat inspirerade albumets iögonfallande omslagsbilder. Tillsammans med vinylen tillkommer också en ögonbindel, som en inbjudan till lyssnarna att stänga ute omvärlden och ta sig tiden att verkligen lyssna.

– Vi har alltid våra mobiler och gör tusen saker samtidigt, men vår poäng är tvärt om. In här. Slut ögonen. Känn det här. Upplev vår musik. Den är helt icke-intellektuell egentligen. När man gör intervjuer så intellektualiserar man ju allt man gör, man har meningar till allting för att det ska gå att läsa i text. Men det här är egentligen icke-intellektuella eftersom det handlar så mycket om stämning som ofta är svårt att sätta fingret på, berättar Jenny.

– Det är ett slags utopisk idé på ett sätt, att man vill kunna få lov att känna, fortsätter Jenny.

Med en pandemi hängandes över hoppas DRIFTEN på att i framtiden kunna skapa och framföra något slags performance, snarare än traditionell konsert.

– Ett framträdande med Driften kanske liknar mer en Marina Abramovic-utställning än en Rolling Stones-konsert, säger Christian och skrattar till.

– Äh, vi är ganska lika Rolling Stones! kontrar Jenny.

Förutom möjliga performance-framträdanden släpper båda även album senare i år. Christian Ekvalls band Octopus Ride släpper sitt andra album och Jenny Wilson släpper en soloskiva i höst på svenska. Både sjunger dessutom på varandras skivor. Fram tills dess får vi ta på ögonbindlarna, luta oss tillbaka, och driva iväg tillsammans med DRIFTEN.

Författare:
Saskia Rubensson
Fotograf:
Jesper Smeding

 

Pin It on Pinterest

Share This