Med Alltings början har Karolina Ramqvist tre romaner bakom sig, och nu har hon även all tid i världen för fler än så. Men böcker behöver inte alltid förändra världen: ”Det kan bara handla om att man vill läsa.”

Foto: Jasmin Storch

Foto: Jasmin Storch

På sitt kontor i Stockholm – en öppen och ljus, men rätt så liten, lokal med stora fönster delvis täckta av färgglada saris – har Karolina Ramqvist bokstavligt talat sina förgångna romaner i ryggen. Bakom sig vid sin skrivbordsplats har hon bokhyllor fyllda av sina tidigare alster: Flickvännen, More Fire, Fittstim. Fönstren, som visar upp en liten del av Södermalm, släpper in turkost ljus. Köket är längst in i lokalen, med röda väggar och ett fönster in mot gården. Karolina räcker mig en kopp kaffe i en Penguin-mugg – Virginia Woolfs A Room of One’s Own.

”Nuförtiden är jag rätt anpassningsbar”, berättar Karolina. ”Jag behöver inte hålla på med så många saker längre. Jag kan gå in i det rätt snabbt. När jag var yngre var tvungen att ha någon slags känsla, känna inspiration. Men så är det inte längre.”

Och hon menar att det är en viktig del om man vill skriva på heltid – som ett jobb:

”Men inspirationen kommer antagligen, förhoppningsvis, när jag sätter mig ned och skriver. Jag börjar alltid skriva oavsett. Det är som om man har bestämt sig för någonting; man måste bara skriva sig igenom.”

Ett tips Karolina använder sig av för att komma in i morgondagens skrivarsession är att bestämma vad som ska skrivas nästa dag, att lämna texten ofärdig – till exempel sluta mitt i en mening, mitt i ett skeende.

”På så sätt när man kommer hem på kvällen kan man göra något annat, istället för att det ska uppta hela ens liv.”

Karolina Ramqvist föddes 1976 i Göteborg men växte upp på Södermalm, där hon bodde tillsammans med sin mamma, nu pensionerad journalist och uttalad feminist. Karolinas mamma var med och startade en kvinnoredaktion på Aftonbladet och var medförfattare till boken Dokumentet – om kvinnors situation på arbetsplatsen i en väldigt patriarkal tidningsmiljö. Henne pappa, en sjökapten, bodde under hela Karolinas uppväxt i England och brukade skicka hem vykort till henne från de länder han besökte under sina resor. Karolina själv började sin journalistiska karriär anmärkningsvärt tidigt. Som sextonåring började hon skriva för olika, mindre musiktidningar, och året efter blev hon klubbredaktör för Aftonbladet.

”Det känns ju att man har hållit på ett tag”, skrattar Karolina när hon berättar om sin journalistiska bakgrund. ”Det är nästan 20 – det är lång tid.”

Sen dess har hon även Dagens Nyheter, Bang, Bibel och Arena att lägga till på listan. Nyligen slutade hon som chefredaktör för Arena, ett jobb som tog för mycket tid ifrån hennes skönlitterära skrivande. Nu kommer hon istället ge all sin uppmärksamhet till att skriva romaner på heltid.

Senaste romanen, Alltings början, gavs ut av Norstedts tidigare i år. Handlingen utspelar sig till större del i Stockholm på 90-talet. Protagonisten heter Saga och är fast i tonåren med en brinnande vilja att bli vuxen. Grundintrigen, idén som startade projektet, berättar Karolina är kärlekshistorien mellan Saga och den mycket äldre Victor Schantz.

”Romanen handlar lite grann om kvinnlighet också.” Karolina förklarar vad som har varit en likhet men samtidigt en skillnad med Flickvännen: ”Flickvännen handlar om kvinnlighet utifrån någons slags mainstreamkonstruktion, medan den här romanen handlar om konstruktionen av kvinnlighet ur ett feministiskt perspektiv – hur man i kvinnorörelsen konstruerar kvinnlighet.” Sagas mamma är konstnär och radikalfeminist och en viktig konflikt i Sagas person är skillnaden mellan hennes egen generation och mammans 70-talsgeneration.

”De här tjejerna som det handlar om i Alltings början, de har en bild av att deras liv inte riktigt är på riktigt. På 70-talet när feminister kämpade för fri abort och barnomsorg så var livet mera verkligt. De tänker att man måste ha något att kämpa för, lite lidande i sitt liv för att det ska kännas.”

Saga ser staden, och männen i staden, som ett äventyr att upptäcka. Något Karolina känner att hon har gemensamt med Saga:

”När jag var i den åldern, när jag var tonåring, trodde jag också att det var gatan och världen – den fysiska världen – som man skulle ge sig ut i för att bli vuxen. Jag tror jag hade en lust att upptäcka världen och beskriva den.”

När hon ska försöka beskriva sin prosa liknar Karolina det vid att försöka beskriva sig själv, vilket hon tycker är väldigt svårt. Men det hon kan säga är att i Alltings början är stilen rätt olik från den i Flickvännen.

”Den här boken är mer… kanske lite varmare, lite mustigare i sin stil. Medan Flickvännen är mer tillbakalutad och mer klinisk. Men det är sådant som jag kopplar till böckerna, sen finns det delar som är mer kopplat till mig själv som jag inte riktigt blir av med. Det är väl kanske att det är texter som reflekterar det som händer inom personerna istället för vad som händer i världen omkring dem.”

När hon skrev Alltings början ville hon åstadkomma en blommighet som hon annars har väldigt svårt för.

”Men jag tyckte det var roligt att tänka på en helt annan stil. Sen i slutändan kanske det inte skiljer sig så mycket från det jag tidigare har gjort.”

Att skriva, har Karolina förklarat, är allt hon kan – att hon inte har någon annan kompetens. Det är en frihetskänsla som infinner sig när hon skriver, men, förklarar hon, i perioder kan det även vara väldigt ångestladdat.

”Jag känner mig väldigt priviligerad som överhuvudtaget får jobba med det, men det är alltid… Det är väl en trappa när man har ett bokprojekt – det är perioder när det går väldigt bra, och perioder när det går mindre bra. I mitt fall upplever jag att det jag skriver är väldigt dåligt. Men jag tror att det är något slags utvecklingsskede. Det är priset man får betala – att det är ångestladdat.”

Det är en klar skillnad mellan litterärt skrivande och journalistiskt, menar Karolina. Där en journalistisk text är funktionell och ska fylla sitt utrymme i tidningen kan prosan enbart vara rogivande eller vacker.

”Det måste få finnas text som bara är text. Jag tycker inte att man måste motivera hela tiden varför man ska läsa en bok eller skriva en bok. Det finns något väldigt meningslöst i litteraturen som är väldigt viktigt, tycker jag. Böcker behöver inte ha ärenden eller budskap eller led. De behöver inte förändra världen, utan det kan bara handla om att man vill läsa.”

Pin It on Pinterest

Share This